A Northern Outpost

Adjö och på återseende...

2010-05-13T01:12:00.006+02:00

Inläggen har inte precis haglat ner senaste tiden och jag är rädd för att det inte kommer att bli bättre under de kommande veckorna. Skälen är många men i grunden handlar det om ren och skär brist på tid. Vet inte riktigt när jag kommer att skriva nästa gång men som jag nämnt tidigare så finns det planer på en större make-over av sidan så håll till tåls. Om allt vill sig väl så kanske nästa rapportering redan blir till sommarn. Men innan jag tar farväl tänkte jag lämna er med några tips och en playlist som jag tror täcker in det mesta. Först - några av vårens bästa skivsläpp:

1. The National - High Violet
2. Two Door Cinema Club - Tourist History
3. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
4. Frightened Rabbit - The Winter Of Mixed Drinks
5. Familjen - Mänskligheten
6. Vampire Weekend - Contra

Det finns självklart en rad andra bra skivor för att inte tala om nya grymma låtar men ovanstående sex skivor är enligt mitt tycke de mest rätt-i-genom solida skivorna från i år. I alla fall som jag kommer på på rak arm. Vill egentligen ha med Band Of Horses Infinite Arms men är inte riktigt där ännu med den. Och just det, frånsett Frightened Rabbits så finns alla de övriga nu på Spotify.

Playlisten är lite av en "tre-i-en"-playlist. Första delen (och även merparten) utgörs av blandad, mestadels ny, indie med ett mittparti av lite tyngre electro. De sista 20 låtarna är av lite mer Going Through Sunday (se föregående playlists) karaktär, dvs mer åt folk- och alt country-hållet. Musik för dagen-efter-öron typ.

ANO - Adjö och på återseende

Och med det - adjö för nu. Njut av musiken, solen och livet i allmänhet.

/Ph

Regina Spektor - No Surprises

2010-05-07T01:25:00.002+02:00

Som del i ett välgörenhetsprojekt för att samla in pengar till Läkare utan gränser spelade Regina Spektor nyligen in en fin liten avskalad version av Radioheads No Surprises. Låten kan avlyssnas på Spotify alt köpas på iTunes (om du vill vara med och bidra).

Arcade Fire vs Kelly Clarkson: ett - noll

2010-05-07T01:05:00.007+02:00

Senaste dygnet har det varit mycket ståhej kring Kelly Clarkson senaste låt Naked Eye, mer specifikt kring dess likheter med Arcade Fire´s arenasprängare Rebellion (Lies). För er som är obekanta med den sistnämnda, lyssna nedan. För er som vill gå direkt på Klarksons "version", klicka här.

Det finns fler som gillar Håkan...

2010-04-23T20:02:00.000+02:00

Lissie Hetfield???

2010-04-22T10:00:00.001+02:00

Södertösen Lissie Maurus visar åter igen det finns gott om krut bakom den fräktäckta fasaden. Och med ens vill jag leta fram mitt gamla ex av Metallicas Black Album. Alternativt bara fortsätta lyssna på hennes version.

Metallica - Nothing Else Matters - live cover - Lissie

lissie | MySpace Music Videos

Och detta är inte den första riviga covern hon spelat in:

/Ph

Och plötsligt vill jag bara dansa barfota...

2010-04-21T18:00:00.000+02:00

Bon Iver - en round-up

2010-04-21T10:00:00.001+02:00

För ett tag sedan publicerade jag ett inlägg om Peter Gabriels senaste cover-projekt där han bl a spelat in en cover på Bon Ivers Flume. Nu har den gode Vernon återgäldat hyllningen och utan att ha hört orginalet så kan jag inte göra annat än att anta att Gabriel måste vara nöjd.

Bon Iver - Come Talk To Me (Peter Gabriel cover)

En annan Vernon-nyhet är hans gästspel på singer/songwritern Anais Mitchells senaste skiva. På låten If It's True visar Vernon att han behärskar mer än bara sin trademark-falsettsång (vilket även går att höra i låtarna från pre-Bon-Iver-eran).

Anais Mitchell feat Justin Vernon - If It's True

För den intresserade medverkar Vernon även i ett nytt "experimentellt" sidoprojekt, Gayngs. Har inte riktigt lyssnat in mig men spontant låter det lite som man korsat Zero 7 med...ja med något. Lyssna själva.

Gayngs - The Gaudy Side Of Town

I give you the morning

2010-04-20T23:35:00.005+02:00

Om någon pratar om den gamla låten Jag ger dig min morgon anar jag att majoriteten skulle tänka på Fred Åkerström, några kanske rentav på Håkan Hellström men väldigt få på den gamla folksångaren Tom Paxton som faktiskt har skrivit orginalet. Nu är förvisso Åkerströms översättning och tolkning otroligt fin men Paxtons egna framförande är inte så pjåkigt heller. Om man bortser från den stirriga inledningen...

Halvgammal skåpsmat - Pt. II

2010-04-20T14:07:00.000+02:00

Här kommer fortsättningen (längst ner i inlägget finner ni även en Spotify-playlist som innefattar alla fyra banden):

Isbells - Isbells

Ett belgiskt band som jag länge tänkt skriva om och som var ämnat vara med på min Top 20 albumlista för 2009. Det var mitt under min värsta Bon Iver-frossa som jag snavade över detta band och fjolårets självbetitlade debutalbum tillhörde en av förra årets absoluta favoriter. Så för er Justin Vernon-älskare som missat detta band - dig in.

Myspace | iTunes | Spotify

The Black Atlantic - Reverence for Fallen Trees

Hade i princip kunnat copy-pasta texten från Isbells med undantag för att bandets medlemmar istället är av holländsk påbrå. Och att de rentav kanske är strået vassare än deras belgiska soundsyskon. Starkt rekommenderat med andra ord.

Myspace | iTunes | Spotify

Spotify-playlist

/Ph

NY Times streamar High Violet

2010-04-20T10:00:00.000+02:00

Häromdagen gick The National ut med följande mailutskick:

Hi everyone!

As you may have heard, there is a low quality leak of our new album, High Violet, spreading across the Internet as we speak. We wanted to let you know the New York Times - http://www.nytimes.com - will be streaming the real thing starting Friday April 23rd. We hope you'll take the time to hear the album at its intended level of quality.

High Violet will be released by 4AD worldwide on May 10th/11th.

--

thanks for your support!
/the national

Så för er som fortfarande inte lyckats fylla På spåret-hålet så är åtminstone denna fredagen räddad.

/Ph

Robyn - Dancing On My Own

2010-04-19T23:16:00.003+02:00

Blev precis tipsad av en vän att det läckt en ny låt från Robyn. För er som såg SVT-reportaget om henne i Dom kallar oss artister kanske känner igen den. Tyckte den lät ruggigt lovande då och ja...lyssna själva.

Dancing on my own

Celebra serenader

2010-04-19T10:00:00.000+02:00

Det är inte bara vi vanliga dödliga som ägnar tid och tanke åt kändisvärldens kvinnliga representanter:

1. Chan Marshall/Cat Power

Black Nielson - Love Song To Chan Marshall
Patterson Hood - Cat Power (kan avlyssnas på följ länk)

2. Natalie Portman

Ozma - Natalie Portman

3. Scarlett Johansson

The Teenagers - Starlett Johansson

4. Jessica Simpson

Adam Green - Jessica

5. Ray Lamontagne - Meg White
6. Babyshambles - What Katy Did Next
7. Joshua Kaddison - Jessie (Sarah Jessica Parker)

Bonus

/Ph

Halvgammal skåpsmat - Pt. I

2010-04-16T10:00:00.001+02:00

Här kommer några försenade tips från 2009:

Wild Beasts - Two Dancers

Andra albumet från den brittiska indierockkvartetten som bl a jämförts med Local Natives, Yeasayer och The Big Pink. Och även om det kanske krävs en del inlyssning så finns det något trollbindande över sångaren Hayden Thorpes falsettsång och bandets mystiska melodier.

Wild Beasts - Hooting & Howling

Myspace | iTunes | Spotify

The Nurses - Apple's Acre

Portlandbaserad indierocktrio med psykadelisk underton. Apple's Acre är bandets andra skiva och genererade en 7,2 av Pitchfork samt liknelsen "som Animal Collective's eller Grizzly Bear's luggslitna lillasyskon med en tajtare budget". Personligen får jag lite Passion Pit-vibbar om man bortser från att det inte rör sig om några synthar eller electro. Inte dumt alls faktiskt.

Nurses - Technicolor

Myspace | iTunes | Spotify

Fortsättning följer...

/Ph

Bästkustfrossa

2010-04-15T10:00:00.000+02:00

Efter lite okynnes-youtubande har jag kommit fram till följande slutsats: Att inte tycka om Håkan Hellström torde inte enbart kunna klassas som ologiskt utan rentav opatriotiskt. Detta borde gälla för svenskar allmännhet och västkustare i synnerhet. För trots anklagelser om falsksång och låtstölder kan jag fortfarande inte komma på någon artist som får mitt hjärta att bulta så hårt av fosterlandskärlek. Jag minns fortfarande året när skivan kom. Liksom alla timmar som spenderades på Amundöns parkering i min röda Clio 92:a lyssnades på den. Om och om igen. Eller den magiska spelningen på Hultsfred 2001 när Håkan iklädd full sjömansmundering vann en plats i gemene festivalbesökares hjärta. Visst fanns där tillfällen när rösten inte riktigt räckte till. Men det gjorde inget. För istället översköljdes man av en sådan energi, scennärvaro och kärlek att man inte bara hade överseende med de missade tonerna utan istället omfamnade och älskade dem. För er icke-troende hänvisar jag till klippen nedan:

/Ph

Jag ska slänga alla mina skivor...

2010-04-13T22:25:00.004+02:00

...förutom en. Det var i alla fall så jag kände under Mumford & Sons öppningslåt på Debaser Slussen igår kväll (vilket om jag inte minns fel var Sigh No More). Jag vet att det är starka ord men efter första låten visste jag att det här var den bästa konsert jag någonsin har varit på (och kanske någonsin kommer att gå på). Och visst har jag varit på en del fantastiska konserter genom åren men det har alltid varit någon komponent som saknats. Fel lokal, avsaknad av rätt sällskap etc. Den här gången stämde allt.

Efter att personligen ha utnämnt Mumford & Sons debutalbum till fjolårets bästa platta samt följt deras framträdanden på youtube var förväntningarna skyhöga. Men på bara några minuter skulle dessa både infrias och överträffas. Att inte bara kunna nå upp till samma nivå som en musikaliskt och tonmässigt fulländad skiva utan dessutom överträffa den är för mig bortom ord. På sätt och viss är låtarna som gjorda för liveframträdanden, med sina ofta lugna och avskalade inledningar, sedan ett successivt uppbyggande för att sedan explodera i ett inferno av stämmor och stråk- och stränginstrument. Och precis så var det. Och med musiken även publiken. Det var så mycket glädjevrål, skrål, handklappningar och fotstampningar att man emellanåt fick nypa sig i armen för att förse sig om att man inte teleporterats till ett barnyard brawl i amerikanska södern. Med en energi som låg på fusionsnivå fick Mumford & Sons ett till bristningsgränsen fyllt Debaser att koka i ca 1,5 timma.

Utöver några få undantag (däribland efterlängtade After The Storm) bjöd bandet på större delen av deras arsenal, däribland tre nya låtar: Whispers In The Dark, Lover Of The Light och en kallad för Untitled. Alla magnifika och alla vittnesmål om att vi endast har sett toppen av ett isberg vilandes på bottnen av de djupaste av djuphavsgravar. Och för en gångs skull kan jag säga "Jag var där. På deras första Sverige-spelning under deras första turné. Ja just det, den spelningen som har gått till historien". Och till den tanken kommer jag somna med ett leende på läpparna, lyssnandes på Untitled för den hundrafemtioelfte gången idag.

Untitled

/Ph

P.S. Konsertbilder kommer inom kort.

Det bästa av två världar

2010-04-03T20:59:00.002+02:00

Ibland blir man bara glad.

/Ph

Phoenix - Live In Sydney

2010-03-31T09:00:00.001+02:00

För er som missade Phoenix under deras senaste turné kan detta inlägg kanske kännas som salt i såren. Herrarna bjuder nämligen på en gratis inspelning från deras konsert i Sydney. Och ja, det svider.

Phoenix - Live In Sydney

/Ph

National News!

2010-03-30T03:29:00.007+02:00

Inte direkt dagsfärska nyheter men ändå för viktigt för att inte nämnas. Om man är en The National-anhängare vill säga. Förra veckan släpptes nämligen andra officiella spåret från High Violet. Låten bär titeln Bloodbuzz Ohio och har tidigare endast kunnat avlysssnas i form av burkiga liveinspelningar. Min reaktion då - lovande. Min reaktion nu - genialt. FY FAN vad jag återigen ser fram emot att se dem!

Bloodbuzz Ohio (hö-klicka för att spara)

Dessutom har nu låtlistan offentliggjorts och lyder enligt följande:

1. Terrible Love
2. Sorrow
3. Anyone’s Ghost
4. Little Faith
5. Afraid of Everyone
6. Bloodbuzz Ohio
7. Lemonworld
8. Runaway
9. Conversation 16
10. England
11. Vanderlyle Crybaby Geeks

/Ph

Tillbaka till framtiden genom spansk syntpop

2010-03-30T02:48:00.005+02:00

Spanska syntpoparna Delorean (taget från det Delorean Motor Company, bilmärket bakom modellen DMC-12 mest känd för sin roll som tidsmaskinen i 80-talskultfilmen Back To The Future) har nu släppt ett nytt litet smakprov från deras kommande debutalbum Subiza (planerat releasedatum 8:e juni). Låten heter Stay Close och borde tilltalla alla sommarsuktande själar med en svaghet för dansanta syntdängor av band som Lo-Fi-Fnk, Passion Pit, Miike Snow etc.

/Ph

Ryan Adams - Back in the day

2010-03-18T16:00:00.000+01:00

Snavade nyligen över denna samling gamla Ryan Adams-inspelningar och med ens insåg jag varför jag började bära flanellskjortor, dricka Jack Daniels och drömma om flickor med bred Södern-accent. Skälet: Heartbreaker.

Jag är tydligen...

2010-03-18T09:00:00.000+01:00

...inte den enda som har ett svagt öga för 90-talets svenska popscen.

Mitt 90-tal - en hyllning

2010-03-17T01:03:00.001+01:00

Till skillnad från många andra (det är åtminstone min gissning) minns jag det exakta ögonblicket när mitt intresse, passion, ja kärlek till musiken föddes. Det var på en ranglig gammal buss körandes på en landsväg genom den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Året var 1997, september för att vara exakt, och jag var på klassresa i Tyskland. Jag hade ett år tidigare börjat på en ny skola och således även i ny klass och på den nya skolan i den nya klassen fanns en kille som hette John. Vi blev, som jag minns det, ganska snabbt vänner och av den anledningen satt jag denna surmulna dag guppandes på en buss genom den nordtyska landsbygden bredvid just John. Mitt första spontana intryck av honom, utöver att det verkade vara en hyvens grabb (något som skulle visa sig stämma) berörde hans två största intressen, nämligen elektroniska prylar och musik. Det var därför ingen slump att det var just John som hade med sig den senaste CD-freestylen innehållandes en av hans favoritskivor, Weezers blåa. Jag minns hans uppmaning till att ta på mig hörlurarna - sedan - explosioner.

Nu hade jag ju förvisso ägnat timmar åt att luftgitarrkompa band som Nirvana, Red Hot Chili Peppers, Guns N' Roses, Pearl Jam, Aerosmith etc men det var först när jag upptäckte Weezer och med det power- och nerdpopen som jag själv började klassificera mig som musikintresserad. Jag började med förkovra mig i allt som hette Weezer inklusive alla band de var besläktade med, vilket på den tiden innefattade varje bandmedlems sidoprojekt (för den intresserade: Brian Bell (gitarr) - Space Twins; Matt Sharp (bas) - The Rentals; Pat Wilson (trummor) - The Special Goodness). Som parentes på parentesen fanns även ett band som hette Chopper One och som bestod av ursprungsgitarristen (före släppet av Blue Album) Jason Cropper och hans hustru. Av sidoprojekten kan jag väl säga att The Rentals och Chopper One var favoriterna.

The Rentals - New Music - More Music Videos

Med Weezer följde även en våg av mer eller mindre känd amerikanska genrefränder såväl som andra tidiga indieikoner. Till de mer kända hörde Fountains Of Wayne, Everclear, Eels, Foo Fighters, Nada Surf, Cake, Superdrag och Beck (för att nämna några). Lite senare kom även band som Lit, American Hi-Fi, Jimmy Eat World och Phantom Planet men dem placerar jag snarare i, den måhända påhittade, subkategorin collegepop/indie. Bland de mindre kända banden som gick varma hemma i cd-spelarn vid tiden för mina första hakfjun var Radish (vars frontman senare blev mer känd under sitt egna namn, Ben Kweller), Nerf Herder, Eve6 och The Get Up Kids.

Mr. Grohl i senaredaga tappning

Vid samma tidpunkt sköjlde britpopen in över oss nordbor från andra sidan Nordsjön och med den kultband som Pulp, Blur, Suede och Oasis. Med undantag för de sistnämnda var det dock band som Belle & Sebastian, Ash, Teenage Fanclub, Feeder och Stereophonics som sporrade mig till att besöka allehanda skivmässor och second hand-butiker i jakt på b-sidespårsinnehållande singlar och andra rariteter.

På hemmaplan rådde det också en renässans inom popmusiken så stark att den trots tydliga brittiska och amerikanska samtida influenser fick en egen benämning, nämligen swede pop (eller svenskpop för oss svenskar). Till de tyngre namnen hörde band som Brainpool, This Perfect Day, Wannadies, Popsicle och The Cardigans men även inom den här subgenren fanns det en hel del sköna halvkändisar som Speaker och The Mopeds. Lite senare kom även band som fortfarande är aktiva, ex Shout Out Louds och Caesars Palace (numera bara Caesars). Sammantaget skulle dessa band komma att lägga grunden för den svenska indiepopscenen som än idag står i full blom.

The Mopeds - svengelska i sin prakt

Jag är medveten om att det finns flera andra band som är högst signifikanta för den här eran men som titeln anger är detta MITT 90-tal. Jag tänkta avsluta min hyllning till denna fantastiska "genre" och inte minst min goda vän John som fick in mig på spåret med en liten Spotify-playlist som är tänkt att summera det hela. Som vanligt begränsas spellistan av Spotifys utbud, vilket tyvärr slår mest på dem mindre kända banden. Förhoppningsvis bjuder dock lyssningen på en del nyupptäckter såväl som sköna nostalgitrippar.

Mitt 90-tal - en hyllning

/Ph

P.S. Som en ytterligare hyllning så kommer vi köra en inledande barspelning i 90-talets tecken på Club Zoo i helgen, något som framförallt kanske berör er Umeläsare. Det var allt.

Nyheter i korthet

2010-03-16T18:00:00.003+01:00

I ett försök att avsluta följetången över de senaste veckornas nyhetsflöde tänkte jag kort och koncist punkta upp vad var man och kvinna bör (eller åtminstone kan tänkas vilja) känna till:

1. Robyn skall enl källor släppa inte mindre än 3 ALBUM under 2010. I en intervju med tidskriften Bon meddelar Sveriges mest pondusfyllda dam att den första skivan redan planeras släppas under våren, följt av en till sommaren respektive vintern. På listan över artister/producenter som medverkar nämns bl a Klas Åhlund, Andreas Kleerup, Patrik Berger och Savage Skulls.

Robyn på WoW 2009, Philip Smith©

2. I ett uttalande från Mr. Casablancas själv bekräftas det att The Strokes åter är i studion och spelar in materialet för en nya skiva. Prel releasedatum ca september.

3. MGMT har nu gått ut med den första låten från kommande skivan Congratulations. Låten heter Flash Delirium och kan avlyssnas nedan. Mitt spontana och tyvärr bestående intryck är att den passerar förbi en relativt obemärkt. Och framför allt låter det inte som MGMT. Och hade jag inte vetat vem det var som hade gjort den hade jag nog kasserat den redan efter första lyssningen. Men trots bandets egna löfte om att den kommande skivan INTE kommer innehålla några direkta hits så klänger jag mig fortfarande fast vid hoppet. Och tills dess för låten ligga kvar på hårddisken. Som en påminnelse om vad som förhoppnings komma ska.

MGMT - Flash Delirium

4. Robin Pecknold (Fleet Foxes) skall under några få konserter utgöra förband åt Joanna Newsom. Denna gång utan uppbackning av sina skäggprydda bröder. Som ett smakprov på detta bjuder han på en cover av just Joanna Newsoms On A Good Day.

Robin Pecknold - On A Good Day (Joanna Newsom cover)

Och med det sätter jag P för denna summering.

/Ph

Lite mer från världens längsta man...

2010-03-16T10:00:00.001+01:00

Sedan jag skrev recensionen av The Tallest Man On Earths senaste (fortfarande osläppta) skiva har mitt begär för denna dalsländska trubadur skjutit i höjderna. Därför är det ytterst uppskattat när det finns likasinnade eldsjälar som min blogg-"kollega" på La Cienega. Så nu sitter jag här och förbannar mitt högst begränsade röstspann och komponeringsförmåga samt det faktum att sommarn fortfarande är månader bort.

/Ph

P.S. Om någon får för sig pröva sina vingar som kidnappare en sen sommarkväll så hör av er till mig. Kan stå för rep och rötjut.

Det våras för maj (och Band Of Horses)

2010-03-15T23:30:00.000+01:00

Maj månad verkar ge skäl till att fira. För ett tag sedan blev det nämligen officiellt att även tallskogsdoftande Band Of Horses har valt att släppa sin mycket anticiperade uppföljare till Cease to Begin då. Den 18:e maj för att vara exakt. Det tidigare påstådda albumnamnet Night Rainbows har dock ersatts av Infinite Arms och med det nya namnet har skivan nu även fått ett omslag:

Liksom för The National så finns det ännu ingen officiell tracklist eller några läckta spår. Lovar dock att återkomma på den punkten så snart det finns något att rapportera. I väntan på det bjuder jag på den senaste "nya" låten som nådde nätet för någon dryg månad sedan.

Laredo

/Ph

The National - releasedatum äntligen spikat!

2010-03-15T16:52:00.003+01:00

Som Christoffer nämnde på Zoo-bloggen så har The National äntligen gått ut med titel såväl som releasedatum för deras kommande skiva, nämligen High Violet och den 11:e maj. I nära anslutning till deras uttalande så framförde Berninger & Co för första gången skivans inledande (och enda bekräftade) spår, Terrible Love. Några dagar senare framträdde även bandet på Bell House i Brooklyn med en repertoar som innehöll flera av deras "nya" låtar, däribland Vanderlylle Cry Baby som fångades på film av flera entusiatiska fans. Vanderlylle liksom flertalet andra nya låtar har sedan tidigare cirkulerat på nätet (se tidigare inlägg) men huruvida de kommer att komma med på skivan återstår alltså att se.

Terrible Love från Late Night with Jimmy Fallon.

Vanderlylle Cry Baby inspelad på Bell House, Brooklyn.

/Ph

P.S. Om ni missat detta fantastiska band så börja med denna låt.

Oj vad mycket som har hänt...

2010-03-15T13:20:00.006+01:00

...sedan sist jag skrev. Tänkte kompensera detta genom att under de kommande dagarna mata ut en serie korta inlägg över vad som har nått mig (i musikväg alltså) sedan senaste uppdateringen. Starting now...

Alt. countryns okrönte konung Ryan Adams gick för ca nåt år sedan ut med att han på obestämd tid skulle lägga musikskrivandet på hyllan. Som vanligt kunde han inte hålla sig. Han är nämligen i färd med att trycka en ny skiva, Orion. Dock har den sköra sången och de ackustiska gitarrerna ersatts av mer skrikiga stämmor och distade el-gitarrer. Det rör sig nämligen om metall den här gången. Adams har redan tidigare i karriären flörtat med genren bl a genom det nätbaserade-sidoprojektet Werewolph. Men denna gången ska det alltså vara allvar. För den nyfikne kan första spåret avlyssnas på Ryans hemsida.

MythBusters on crack?

2010-03-04T10:00:00.001+01:00

Indiegruppen, OK Go, har gjort det igen. Och med gjort det syftar jag på en ny genialisk musikvideo. Denna kvartett slog igenom 2003 med låten Get Over It men det var först i samband med släppet av deras andra skiva och låten A Million Ways som de bevisade att det inte krävs mer än bra koreografi, humor och en videokamera för att spela in en grym musikvideo. Mest känd är de kanske för sin löpbandsdans till låten Here It Goes Again som utan överdrift är helt enastående. Videon lades upp på Youtube den 31:a juli 2006 och inom loppet av 6 dagar hade videon haft över en miljon "tittningar". Tre år senare var motsvarande siffra uppe i 48 miljoner.

Om videon till Here It Goes Again kan antas ha inneburit ändlösa omtagningar vill jag inte ens föreställa mig hur många försök som krävdes innan allt stämde i deras senaste skapelse. Videon i fråga är till låten This Too Shall Pass som finns på deras senaste skiva, Of the Blue Colour of the Sky, från 2010. Utan att avslöja för mycket känns det som MythBusters på crack. Se själva (rekommenderar att ni klickar på rutan för att se den i ett större format).

För er som missat deras tidigare videos:

Here It Goes Again

A Million Ways

/Ph

The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt

2010-03-03T10:00:00.000+01:00

För ett tag sedan läckte första låten från The Tallest Man On Earths (egentligen Kristian Matssons) andra och kommande album, The Wild Hunt. Låten ifråga heter King Of Spain och trots att det tog några lyssningar för mitt musikförnuft att hinna ikapp mig kan jag nu säga att det är en fantastisk låt. Det var därför med stor glädje jag igår kväll fick tag på hela skivan.

Redan efter första genomlyssningen kan jag konstatera att det konstnärskap som TTMOE visade prov på på Shallow Grave nu har förfinats och skivan är från början till slut bokstavligen en fröjd för öronen. Rent röstmässigt kommer nog Matsson alltid få dras med Dylan-referenser även om hans stämma enligt min mening besitter en lidelse som Dylan nog egentligen aldrig besuttit. På ett mer övergripande plan tycks TTMOE dock ha hittat sin egen lilla plats i folkmusikens korridorer och liknelserna känns inte längre lika självklara. På det avslutande spåret, Kids On The Run, flörtar Matsson förvisso lite med den Springsteenska flyktromantiken och även om titeln kanske för tankarna till en annan inte helt okänd Springsteen-låt så bär den mer likheter med andra, mer pianodrivna låtar på samma skiva, ex Thunder Road eller Jungleland. Låten Burden Of Tomorrow får mig istället av någon oförklarlig anledning att tänka på Håkan Hellströms cover-EP, Luften bor i mina steg. Men om det är Visa Vid Vindens Ängar eller Äntligen På Väg som har en snarlik melodi kan jag inte bestämma mig för (eller så är jag bara helt ute och cyklar). Men till syvende och sist så låter TTMOE just som TTMOE. Och det låter ruskigt bra.

Skivan släpps den 13:e april på labeln Dead Oceans (vars stall förutom TTMOE även innehåller en rad andra artister väl värda att utforska). Så antingen väntar ni lydigt och köper den då eller så letar ni rätt på ett "förhandslyssnings"-ex och gör rätt för er i ett senare skede. För oavsett är The Wild Hunt ett album väl värt varenda öre.

Myspace | Buy

Smakprov: King Of Spain

Going Through Sunday - Pt. II

2010-02-28T10:00:00.001+01:00

Ännu en söndag har grytt och med den innebär det slutet av februari månad, denna pissmånad av pissmånader. Även om jag av erfarenhet vet att våren låter sig väntas på här uppe i norr så kan jag åtminstone hoppas på att mars medför lite varmare temperaturer åtminstone för er längre söderut på kontinenten. Jag tänkte av den anledning bjuda på en söndagsplaylist i lite mer durstämda toner. För er flagellanter - oroa er inte, jag lovar att kompensera med en extra nedbrytande playlist vid ett senare tillfälle. Enjoy.

Going Through Sunday - Pt. II

/Ph

En framåtblick

2010-02-27T10:00:00.002+01:00

Maj månad verkar lova stort. Enligt NME.com så är det nämligen då som Arcade Fire såväl som The National beräknas släppa sina nya album. I alla fall preliminärt. Än så länge finns det dock vare sig titlar, låtlistor eller bestämda datum. Men det är alltid nåt.

Däremot är det nu officiellt att MGMT:s uppföljare till Oracular Spectacular ska släppas den 12 april. Skivan bär namnet Congratulations och innehåller enligt Goldwasser själv definitivt INGEN Time To Pretend eller Kids. Istället har de eftersträvat att skapa ett album som skall lyssnas på i sin helhet. Snarare än att folk letar upp de tre bästa låtarna, laddar ner dem och skiter i resten. Om detta visar sig vara något positivt återstår att se.

Omslaget till Congratulations som av någon anledning får mig att tänka på Sega Megadrive-eran ca tidigt 90-tal.

I väntan på ett smakprov tänkte jag bjuda på några remixar av förra skivans låtar:

Mighty Mike - Pressure Time (MGMT vs. David Bowie & Queen)

Kids (Soulwax remix)

Knights - Kids In Technicolor (Coldplay vs MGMT vs Daft Punk)

Of Moons, Birds & Monsters (Holy Ghost! Remix)

Vampire Weekend - Giving Up The Gun

2010-02-26T12:00:00.001+01:00

Vidare på tråden musikvideos så har Vampire Weekend nu släppt sin andra video från deras senaste album, Contra. Videon är för låten Giving Up The Gun och rollistan innehåller en brokig skara namn, ex Jake Gyllenhaal, Lil' Jon och RZA från Wu-Tang Clan. Och den är faktiskt ganska underhållande...

/Ph

Something, Somewhere, Sometime...

2010-02-26T12:00:00.000+01:00

Ben Sollee & Daniel Martin Moore, fast i omvänd ordning.

Jag hade tänkt att den här låten skulle få utgöra en del av ett större inlägg men med tanke på att den gått på repeat de senaste dagarna kunde jag inte låta bli att ge den lite egen välvärd uppmärksamhet. Låten ifråga är Something, Somewhere, Sometime och kommer från Ben Sollee & Daniel Martin Moores samarbetsskiva Dear Companion som nådde de digitala såväl som de fysiska skivställen den 16:e februari. Skivan släpptes på den Seattle-baserade labeln Sub Pop Records och är producerad och gästas av Yim Yames från My Morning Jacket och Monsters of Folk. Med det sagt:

Something, Somewhere, Sometime

/Ph

The Times They Aren't A-Changin'

2010-02-25T16:00:00.000+01:00

Daniel från David & Goliath (se tidigare inlägg) var nyligen vänlig nog att skicka mig ett förhandsex av deras kommande EP, The Times They Aren’t A-Changin’ EP. I motsats till vad som kanske kan förväntas rör det sig inte om några Bob Dylan-parodier. Nej, EP:n innehåller nämligen 3 helt nya låtar och liksom vid tidigare lyssningar är ordet som poppar upp i min skalle nostalgi. En rofylld röst som, ibland med ett visst mått av vemod, reflekterar över det förgångna och livets förgänglighet samtidigt som den förmedlar lyssnaren (och kanske sig själv?) att alla förändringar inte är av ondo.

Som det går att läsa på Daniels egna högst besöksvärda skäggblogg så är gossarna även i färd med att spela in sitt andra album. Men tills dess får vi hålla till tåls med denna fina lilla EP som inom kort kommer att finnas tillgänglig på både Spotify och iTunes.

The Times They Aren't A-Changin'

/Ph

Veckans sound-a-like

2010-02-25T12:00:00.001+01:00

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om amerikanska synthpop/electronica-bandet Faded Paper Figures där jag påtalde bandets slående likheter med Postal Service, inte minst sångaren Williams kusligt Ben Gibbard-lika röst. Jag har nu hittat deras överman. Owl City, eller Adam Young som mannen bakom projektet heter, inte bara påminner om Postal Service utan måste haft en utomkroppslig upplevelse (mer specifikt i Gibbards kropp) när han skrev låten Fireflies. Döm själva:

Fireflies

För fortsatt lyssning kolla in hans två album på Spotify.

/Ph

Speaking of...

2010-02-24T14:00:00.001+01:00

...Mumford & Sons så släpper de nu i dagarna (28:e feb) sin andra singel från fjolårets tveklöst bästa album, Sigh No More, i form av låten The Cave. Med den följer även en video som får en att sakna både värmen och moppeåren.

Communion - från klubbkväll till label

2010-02-24T12:00:00.002+01:00

Communion grundades 2006 på Notting Hill Arts Club av Ben Lovett (Mumford and Sons), Kevin Jones (Cherbourg) och producenten Ian Grimble. Från början tänkt att vara ett enskilt klubbtillfälle utvecklades Communion istället snart till ett musikaliskt samfund med återkommande konsertkvällar. På så sätt har den med tiden kommit att utgöra en grogrund för Londons nya folkvågsrörelse. Under årens lopp har arrangörerna kunnat stoltsera med namn som Noah and the Whale, Laura Marling, Mumford and Sons, JJ Pistolet och Johnny Flynn och efter en rad slutsålda shower i London vidareutvecklades konceptet ytterligare. Dels blev showen mobil och har gästat systerklubbar i Brighton, Leeds och Sydney, dels genom upprättandet av sin egen label. För att fira framgångssagan släpper nu Communion Records en samlingsskiva innehållande ett urval av de artister som vid något tillfälle har beträtt scenen. Skivan, som bär det okonstlade namnet Communion Compilation, släpps först den 1:a mars men går redan att förbeställa (och lyssna på) på Communions hemsida.

/Ph

Frightened Rabbit - Ytterligare ett P.S.

2010-02-23T23:56:00.003+01:00

Glömde att bistå med ett smakprov så här har ni det:

Nothing Like You

/Ph

Konsertnyheter i korthet

2010-02-23T21:32:00.003+01:00

Först och främst kan jag informera om att skäggrockarna Band Of Horses åter igen planerar beträda svensk mark, den 17:e april på Trägårn i Göteborg för att vara exakt. Så för er som ännu inte sett dem alternativt vill unna er att se dem igen så är det läge att lösa biljetter.

Ben Bridwell på WoW 2008, Philip Smith©

Hade också promotat och starkt rekommenderat att ni löste biljetter till Mumford & Sons spelning den 12:e april på Debaser Slussen om det inte vore för det faktum att biljetterna redan är slutsålda. Men håll ögon och öron öppna, man vet aldrig om de beslutar att flytta konserten till en större lokal ytterligare en gång (skulle ursprungligen vara på Debaser Medis).

För er som missast det så har Way Out West offentliggjort ytterligare några bokningar, mer specifikt La Roux, The xx och The Radio Dept. Inte illa även om det kanske inte riktigt når upp till fjolårets första släpp. Hade personligen donerat min ena njure för att nås av nyheten att Arcade Fire ska avsluta lördagens line-up men det återstår fortfarande att se.

Ett avslut värd att dö för.

Även om jag själv inte är ett die-hard fan av Radio Dept. kan jag väl tillägga att de snart ska bege sig ut på en Sverigeturné. För exakta datum kolla in Lugers hemsida.

Nu till några tråkigare konsertnyheter nämligen att Avett Brothers Stockholms- och Göteborgs-spelningar har blivit inställda pga ändringar i bandets rutt. Enl Luger så jobbar man på att hitta nya datum men i dagsläget är alltså inget spikat. Så om ni liksom mig hade planerat att se dem så är det bara att hålla tummarna att alla inblandade parter snart hittar ett datum som funkar.

/Ph

Frightened Rabbit - The Winter Of Mixed Drinks

2010-02-20T01:44:00.002+01:00

En vårens, kanske rentav årets största musikhändelser har nått mig. Frightened Rabbits 3:e fullängdare, The Winter Of Mixed Drinks, med officiellt releasedatum den 1:a mars har läckt ut i hela sin prakt. Och satan i gatan vad bra det låter! Jag vet att jag saknar all form av objektivitet i denna frågan då Hutchisons blotta stämma oavsett sammanhang och arrangemang hade fått alla tillgängliga tummar upp. Men det skiter jag i. Och vid första lyssningen låter det faktiskt fantastiskt bra. Som en mer hoppfull och bombastisk The Midnight Organ Fight. Så för er som hoppades på en ny skiva att hänga läpp och dra djupa suckar till är det bara att bita ihop och leta vidare. Fastän titeln för tankarna till den mörkare och kallare delen av året så är det snarare en skiva som får de snötyngda molnen att fly himlavalvet, knoppar att explodera och hjärtan att lägga i den högsta växeln. För låt efter låt avfyras likt projektiler genom vinternatten. Somliga mer trevande, andra med klara besked.

Trots att jag i regel är emot att dessa normalt sorgpräglade artister får vind i sina segel och sätter av mot ljusare horisonter så unnar jag faktiskt Hutchison en tid uteslutande präglad av lycka. För att döma av hans tidigare texter är det ett rent under att han inte följt i Elliott Smiths fotspår. Mer än så tänker jag inte säga i dagsläget. Istället tänker jag låta skivan sjunka in.

Bäst i skrivande stund: The Loneliness and the Scream, Nothing Like You, Living in Colour

/Ph

P.S. Sa jag att det låter fantastiskt bra.

Going Through Sunday - Pt. I

2010-02-14T19:51:00.004+01:00

Hur man än gör så slutar varje vecka oundvikligen med en söndag. För gott. Och för ont. Trots att den har potentialen att vara en av veckans trevligare dagar så innebär den för de flesta av oss någon form av ångest. Ångest för den annalkande arbetsveckan, ångest över lördagens oplanerade uttalanden och förehavanden, framtidsångest, fysiologisk ångest, existentiell ångest (?) etc. Ångest helt enkelt. Utöver detta ställer söndagen ofta ett förhållandevis högt krav på lugn och stillhet. Det är av dessa skäl jag på just denna veckodag kommer på mig själv dras till en viss typ av musik. Nämligen söndagsmusik. I altruismens namn tänkte jag därför de kommande söndagarna dela med mig av den musik som genom åren tagit udden av den värsta ångesten. Som tonsatt benso. I enstaka fall kan dock låtarna kanske ha den motsatta effekten och snarare fånga eller rent av förstärka känslan. Jag ber om ursäkt för detta. Men oavsett effekt så är låtarna var och en lika mycket, ja "söndag". Och med det - del ett:

Going Through Sunday - Pt. I

/Ph

Bon Iver + Band Of Horses - för den inbitne lyssnaren

2010-02-11T21:47:00.005+01:00

Följande inlägg riktar sig väl framför allt till "die-hard"-fans av ovanstående artister. Men då jag själv faller inom just denna kategori så innefattar nästintill varje dag en scanning av nätet efter något nytt från dessa herrar. Efter en längre torka gjorde jag dock följande upptäckter:

1. Ett videoklipp där Justin Vernon och St. Vincent (samma duo som för ett tag sedan gjorde låten Rosyln) framför en live cover av Dolly Parton-klassikern Jolene. Vernon denna gången utan sin karaktäristiska falsett.

2. Ytterligare en ny låt från Band Of Horses kommande skiva Night Rainbow (åtminstone är det vad som sägs), nämligen Laredo. Följande inspelning är gjord på Bonnaroo-festivalen 2009:

Band Of Horses - Laredo (live from Bonnaroo -09)

Andra "nya" låtar som framförts live under bandets senaste turné är:

Older

Evening Kitchen (finns bara som video):

Whatever You Want It To Be (också bara video)

Om dessa låtar kommar gå igenom "the final cut" återstår att se men sammantaget kan man väl säga att det rör sig om ett lugnare tempo jämfört med Cease To Begin. Och motvilligt måste jag säga att jag inte är helt övertygad om det nya materialet ännu. Men jag hoppas fortfarande på stordåd.

/Ph

P.S. För er som undgått dessa band finns en mer representativ och rättvis sammanfattning här

J. Tillman - Wild Honey Never Stolen

2010-02-10T00:46:00.010+01:00

Som så många gånger tidigare gjorde Captain Obvious mig nyligen varse om en nämnvärd nyhet. Nämligen första släppet från vad som kan tänkas bli Joshua Tillmans (mer känd som J. Tillman) nästkommande skiva. "Singeln" finns på Spotify och innehåller två spår, Wild Honey Never Stolen och Borne Away On A Back Barge.

Tillman - innan skägget.

Ända sedan jag upptäckte Tillman har han skänkt ro till en emellanåt stressig vardag. För med en stämma lika ren och len som Tom Waits är sönderrökt och raspig och med sin blandning av Waylon Jennings-traditionell country och Bonnie Prince Billy/Iron & Wine-lo-fi kan Tillman konsten att skriva och framföra vacker och rogivande melodier. Och dessutom i ett rasande tempo. På bara 5 år har han släppt inte mindre än 6 studioalbum varav det sista var Year In The Kingdom från -09. Detta samtidigt som han turnerat som trummis för Fleet Foxes. Men som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har dock skaran högproduktiva musiker en tendens att spotta ur sig låtar av varierande kvalité, ett faktum som Tillman själv säger sig vara medveten om i en nylig intervju. Men samtidigt menar han att det är något han ställer sig bakom. Han menar att då allt han skriver, fantastiskt som mindre bra, är en del av honom så har varje litet ackord och ord en lika viktig plats. För att ge den kompletta bilden. För att kunna följa utvecklingen. Och hur tilltalande resonemanget än är gör det tyvärr inte de mer slätstrukna låtarna mer...skrynkliga(?).

2008:s Vacilando Territory Blues placerar sig dock i det övervägande-fantastiskt-facket. Därför var förväntningarna väldigt höga på fjolårets skivsläpp. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Förvisso fanns det en del höjdpunkter som Age Of Man men jämför man det med den föregående skivans innehåll i låtar som Steel On Steel, Master's House och James Blues så blir/blev helhetsintrycket ändå ganska ljummet. Men med de senaste 2 inspelningarna visar Tillman ånyo varför han hör hemma bland alt. countryns och folkmusikens skäggiga troninnehavare. Och detta får mig att tro att jag trots allt kanske avfärdade hans föregående skiva lite för hastigt...

/Ph

ANO - The January Mixtape

2010-02-05T19:00:00.000+01:00

I höstas påbörjade jag ett projekt med att försöka summera varje vecka med en Spotify-playlist. Motvilligt insåg jag dock ganska snart att det aldrig skulle hålla. Tiden räckte helt enkelt inte till. Jag har därför beslutat mig för omrevidera projektet till att i slutet av varje månad sammanställa en lista över de låtar som haft mest speltid. Tonvikten kommer att ligga på band/artister som under den gångna månaden:
- släppt nytt material
- varit omnämnda på bloggen
- fått mycket speltid i mina hörlurar (oavsett födelsedatum)

Och med det: ANO - The January Mixtape

A Northern Outpost - nu på Facebook

2010-02-05T01:37:00.003+01:00

Ville bara göra en kort notis om att A Northern Outpost nu finns på Facebook. Tanken med FB-sidan är att det ska bli lättare att hänga med i uppdateringar och andra nyheter på bloggen och riktar sig till främst till er som inte har koll på hela "prenumera på inlägg/RSS-feed"-biten (vilket jag själv nämligen inte har). Lättast är att trycka på den blåa Facebook-ikonen till höger i bild för att ta er till sidan i fråga. Säg gärna till om det skulle strula. Det var allt.

/Ph

Hindsighting: Peter Gabriel - konsten att hänga med

2010-02-04T22:26:00.009+01:00

Om man ser till den mängd artister som någon gång når rampljuset så är det totalt sett endast en försvinnande andel som lyckas hålla sig kvar i så länge som ett sekel. Om man bortser från renodlade "one hit wonders" så faller även band som kanske haft ett antal framgångsrika album i ryggen ofta också så småningom i glömska. Jag menar alltså sådana artister/band som man i samband med att man av slumpen hör deras namn säger nåt i stil med "Ja just, dem lyssnade jag ju som fan på under högstadiet. Undra vad som hände med dem." Ett personligt exempel är Brainpool som jag just efter att ha yttrat något i stil med ovanstående formulering fick lära mig att bandets frontfigur, Janne Kask, numera studerar till läkare i Uppsala och samtidigt har startat ett nytt musikprojekt som går under namnet Lake Heartbeat.

En man som faller in någonstans mittemellan "längre än ett sekel" och "undra vad som hände med honom" är Peter Gabriel. Gabriel slog som kanske bekant igenom som sångare i rockgruppen Genesis (kanske mest känd för "hiten" I Can't Dance från -92 vars musikvideo uppvisar danssteg väl värda att tävla med MC Hammers om 90-talets "tyngsta"). Efter att spelat ihop i nästan tio år beslutade dock Gabriel sig för att satsa på en solokarriär och hade under de första 10-15 åren ett antal hits med bl a låtar som Solsbury Hill och Sledge Hammer. Sedan kom skrivkrampen. Och svårigheten att förnya sig. Och slutligen slocknade den sista glödtråden i den sista strålkastaren. Och sedan - mörker.

Då

Nu var det kanske inte riktigt exakt så det gick till. Men nästan. För sedan 1992 har Gabriel bara släppt ett studioalbum (dvs vid samma tid som Genesis-hiten I Can't Dance gick hett på alla kassetbandspelare, då med Phil Collins i spetsen). Skivan möttes av ljumna recensioner där man menade att musiken i för stor utsträckning byggde på det koncept som hade rönt honom så stor framgång under 70- och 80-talet. Så efter tre misslyckade singelsläpp tog Gabriel istället sikte på en ny horisont, nämligen filmmusik. Nu kanske det är en sanning med modifikation eftersom han medverkat på flertalet soundtracks även tidigare under karriären. Men den stora framgången kom först 2008 med låten Down To Earth i filmen WALL-E som genererade en Grammy Award för Best Song Written for a Motion Picture. Och i och med filmmusiksmedverkandet gled han även in på det spår som är slutdestinationen för denna odyssé genom en av 80-talets forna hitmakares karriär, nämligen covers.

Istället för att försöka blåsa liv i sin karriär genom att "tolka" hits av artister från sitt eget sekel gjorde nämligen Gabriel en "Johnny Cash". Det började med en aktningsvärd cover på Magnetic Fields fina låt, The Book of Love. Därefter kom den klockrena och i efterhand självklara covern på Vampire Weekends Cape Cod Kwassa Kwassa som han gjorde i samarbete med Hot Chip (en liten rolig fotnot är att den ursprungliga textraden "But this feels so unnatural / Peter Gabriel too / This feels so unnatural/ Peter Gabriel too" har i Gabriel/Hot Chip-versionen ersatts med "It feels so unnatural / Peter Gabriel too / and it feels so unnatural / to sing your own name"). Sedan dess har ytterligare några covers på samtida hypade artister dykt upp, däribland covern på Arcade Fires My Body Is Cage som var med på covers mixtapen jag la upp härom veckan. Och så den absolut senaste, nämligen en cover på Bon Ivers Flume.

Nu

Genomgående för låtvalen kan man konstatera följande: det är nytänkande, roligt och uppenbart att det inte rör sig om en ambition att bara tjäna pengar på andras verk utan snarare en genuin kärlek för musik i allmänhet och låtarna i synnerhet; låtvalen är gjorda med stor omsorg; Peter Gabriel kan verkligen sjunga.

Frånsett den gamla feel-good-dängan Solsbury Hill har jag aldrig varit ett stort Peter Gabriel-fan men med hänsyn till utvecklingen hos den snart 60-åriga artist kan jag för första gången säga att det är med stort intresse jag inväntar släppet av hans kommande album, Scratch My Back, som släpps den 15:e februari. Skivan är just ett coveralbum och innehåller bl a 3 av de 4 ovannämnda låtarna (ej Vampire Weekend-covern). Tanken bakom projektet är att varje låtlån skall återgäldas med att samma artister gör varsin cover på en av hans låtar. Låtarna kommer i sin tur vara samlade på en egen skiva, passande betitlad I'll Scratch Yours.

Smakprov: Flume (Bon Iver)

Ett litet Spotify-urval

Two Door Cinema Club - Tourist History

2010-02-03T19:44:00.005+01:00

Two Door Cinema Club är en indietrio från Nordirland och en av Kitsuné Music's senaste nyförvärv - den franska "till-mesta-dels-electro"-labeln med fantastisk fingertoppskänsla. I drinkmått mätt kan man säga att bandet är 2 delar tidig Bloc Party och 1 del Phoenix med en twist av Klaxons. Efter två singlar, I Can Talk resp Something Good Can Work, samt en EP är det nu dags för debutskivan Tourist History. Skivan är mixad av Philippe Zdar, herren som co-producerade och mixade Phoenix's succéalbum från i fjol (vilket torde kunna förklara det bitvis snarlika soundet). För den som är förtrogen med Kitsune Maison Compilation-serien så är namnet kanske inte helt främmande då bägge singlarna har varit representerade på skiva 7 resp 8. För er som missat denna fenomenala samlingsserie är det hög tid att kolla in den på ex Spotify.

Videon till albumets 2:a officiella singel, Undercover Martyn.

Skivan släpps först den 1:a mars, dvs om ca en månad men efter att ha tillhandahållit mig ett promo-ex så kan jag säga skivan är väl värd att vänta på som garanterat kommer vara med på alla indiebloggares årlistor. Med en totallängd som närmast för tankarna till 90-talets skatepunkalbum (32 minuter och 32 sekunder) är Tourist History från början till slut en musikalisk urladdning där ylande gitarrer, vilda kastanjetter och ryckiga basgångar alla gör sitt yttersta för att rättmätigt förtjäna ens uppmärksamhet. Som en krutdunk redo att antändas.

Myspace | iTunes | Spotify

/Ph

Local Natives - PANG!

2010-01-28T05:25:00.005+01:00

Vidare på tråden covers och med hänsyn till lördagens annalkande konsert (som jag lyckosamt nog råkar inneha en biljett till) så tänkte jag bjuda på Local Natives minst sagt glädjealstrande cover på Simon & Garfunkels Cecilia. Den har legat uppe ett tag så somliga av er har säkert redan sett den men oavsett är den värd en titt och lyssning.

Cecilia from Local Natives on Vimeo.

/Ph

Unveiling The Covers - Pt. II

2010-01-27T09:00:00.002+01:00

Sen låtskrivandets begynnelse har covers varit en del av musikbranchen. En del artister har gjort sig kända eller rent av slagit igenom genom att just göra en cover på någon annans verk. I flertalet fall har det dessutom gått till den grad att gemene man inte längre minns vem som gjorde orginalet. Ett exempel är Live And Let Die som dem flesta av oss uppvuxna på 90-talet förmodligen associerar med Gun N' Roses. I själva verket är låten ursprungligen skriven och framförd av Paul McCartney & Wings 1973 och utgjorde ledmotivet till Bond-filmen med samma namn. Om vi ändå är inne på Guns N' Roses så har vi ju även deras version på Dylans Knockin On Heavens Door. Och väl inne på Dylan så gjorde The Byrds sig ett namn på hans Mr Tambourine Man. Ja listan kan göras lång och det finns säkert bättre exempel än dem jag nyss angav.

Våra samtida artister är inget undantag. I en tid där i princip "alla" har tillgång till enklare inspelningsutrustning har coverfenomenet snarare vuxit sig ännu starkare och som en tänkbar följd av genreutvecklingen har dessutom kreativiteten (mätt i störst omvandling av orginalet) fått ännu större svängrum. Men liksom tidigare så är alla covers inte nödvändigtvis bra covers och det är relativt sällan som de når upp till samma nivå som orginalen. Har man dock lite tålamod (och intresse) så finns det faktiskt en hel del roliga och bra covers att hitta, även om en del kanske är mer roliga än bra. Nedan följer en liten sammanställning av nya som gamla fynd.

Side A

Grizzly Bear - And I Was A Boy From School (Hot Chip)

Peter Gabriel - My Body Is A Cage (Arcade Fire)

The Rural Alberta Advantage - Eye Of The Tiger (Survivor)

Vampire Weekend - Exit Music (For A Film) (Radiohead)

Dan Mangan - There Is A Light That Never Goes Out (The Smiths)

Side B

Get Cape, Wear Cape - D.A.N.C.E. (Justice)

Friendly Fires - I’m Good, I’m Gone (Lykke Li cover)

Bonnie Prince Billy - World's Greatest (R Kelly)

Dr. Fox’s Old Timey String Band - Kids (MGMT)

Eels - Can't Help Falling In Love (Elvis Presley)

/Ph

Lissie Mauras - ett liv på flykt

2010-01-24T08:00:00.000+01:00

Lissie Mauras, eller kort och gott Lissie, är uppvuxen i Rock Island, Illinois, en liten arbetarstad belägen vid Mississipiflodens banker och som förutom att ha en stark tradition inom brobyggets ädla konst även är rik på historier från tidigdaga Amerika. Men i motsats till sin familj, sina skolkamrater och förmodligen majoriteten av stadens befolkning var Lissie aldrig ämnad för ett stillsamt liv i the Midwest. Om inte ännu tidigare så stod detta i alla fall klart under hennes sista år på high school då hon hamnade i en dispyt med skolledningen (som bl a ska ha involverat uppvisandet av ett visst finger). Det hela slutade med att hon religerades och istället för att ta examen med sina vänner påbörjade hon, i dubbel bemärkelse, den resa hon var förutbestämd att ta.

Efter en likt floden slingrande väg (där hon bl a hann med att vara förband åt Lenny Kravitz, låtskrivande och vardagshäng i London med Ed Harcourt, uppträdanden på diverse caféer samt en kortare tid som honungsförsäljare) slutade så småningom resan i Hollywood Hills, Kalifornien. Och med det kom även tiden för hennes skivdebut. Med hjälp av hennes vän Bill Reynolds, mer känd som bassisten i Band Of Horses, kunde hon den 10:e november 2009 ge ut 5-spårs-EP:n, Why You Runnin'. I en blandning av blues, country och folk inkorporerar Lissie en uppväxt präglad av arbetarklassanda, vardagsuppror, landsvägsdrömmar och den mäktiga Mississippiflodens konstanta närvaro. Frånsett en aning attityd, som kanske kan härledas till hennes ungdoms upptåg, återfinns få, om ens några spår av den i övrigt flickaktiga och fräkniga fasaden i musiken. Istället präglas merparten av låtarna av ett allvar och en rakhet som snarare hade kunnat förväntats av någon vars liv varken ger tid eller utrymme för lättsamhet och utsvävningar. Någon som ur ett förstahandsperspektiv fått uppleva konsekvensen av naturens nyckfullhet och förlorade skördar. Men självupplevt eller inte så funkar det. Och oavsett om inspirationen är hämtad från stadens sedan länge bortglömda förfädrar eller Mississippiflodens grumliga vatten, så står hon ut från den övriga skaran samtida Joni Mitchells.

Myspace | iTunes
RIYL: Neko Case, Cat Power, Gillian Welch, Sera Cahoone

Lyssna:
Everywhere I Go

Old Mississippi

För mer lyssning kolla in hennes inspelningar i Daytrotterstudion:
Daytrotter Session 081220
Daytrotter Session 100112

Vårens kommande skivsläpp - en summering

2010-01-23T09:00:00.009+01:00

Ett nytt decennium, ett nytt år och en ny vår full av massa lovande skivsläpp. Om 2009 var debutanternas år (sett till årets bästa skivsläpp) med artister som Mumford & Sons, Local Natives, Miike Snow etc så har 2010 i så fall möjligheten att bli uppföljarnas år. För enligt en snabb beräkning planerar inte mindre än 4 band* på min Top 5-lista (och ytterligare några fler om man räknar Top 20) att släppa ett nytt album. Flera av skivorna börjar redan cirkulera på diverse torrentsajter men jag har bestämt mig för att avvakta med ev recensioner tills skivornas officiella releasedatum. Eller i alla fall så tror jag att jag har det. Vi får se.

Några av de hittills offentliggjorda omslagen

Hursom så tänkte jag istället bjuda på en sammanställning över vad jag anser vara vårens viktigaste eller mest intressanta skivsläpp. Som alltid kan datumen komma att ändras och liksom vid andra listsammanhang vill jag slänga in en brasklapp för ev missar. Med det sagt:

Vampire Weekend - Contra - 12/1
- Smakprov: White Sky
Joel Alme - Waiting For The Bells - 20/1
Beach House – Teen Dream – 26/1
- Smakprov: 10 Mile Stereo
Los Campesinos! - Romance Is Boring - 26/1
Midlake – The Courage of Others - 1/2
- Smakprov: Acts Of Man
Hot Chip - One Life Stand - 1/2
- Smakprov: I Feel Better
Yeasayer – Odd Blood - 9/2
- Smakprov: Ambling Alp
The Watson Twins - Talking to You, Talking to Me - 9/2
Joe Pug – Messenger - 16/2
- Smakprov: Speak Plainly, Diana
Electric President - The Violent Blue - 23/2
Rocky Votolato – True Devotion - 23/2
Shout Out Louds – Work - 26/2
- Smakprov: Fall Hard
Frightened Rabbit* - The Winter of Mixed Drinks - 1/3
- Smakprov: Swim Until You Can't See Land
Crookers - Tons Of Friends - 8/3
Josh Rouse – El Turista - 9/3
Drive-By Truckers - The Big To-Do - 16/3
Johnossi - ? - april 2010
- Smakprov: What's The Point
Band of Horses* - Night Rainbows - TBA
MGMT - Congratulations - TBA
Arcade Fire* - ? - TBA
The National* - ? - TBA
The Walkmen - ? - TBA
Jens Lekman - ? - TBA

Jag hoppas den här listan kan utgöra någon form av vägledning för vad ni ska hålla ögon och öron öppna för under de kommande månaderna.

/Ph

Crookers många vänner

2010-01-21T04:32:00.005+01:00

Remixkungarna Crookers släpper den 8 mars sitt anticiperade debutalbum, Tons Of Friends. Skivan, som egentligen var tänkt att släppas redan under förra året, gästas av en rad celebra namn däribland fjolårets svensk-amerikanska electrosensation Miike Snow. Samarbetet började faktiskt i motsatt ända i och med att Crookers gjorde en remix på Miike Snows genombrottslåt Animal. Med ett resultat som föll alla inblandade parter i smaken (inkl allmänheten) beslöt sig grabbarna Crookers att fråga om grabbarna Miike Snow ville vara med på ett hörn på deras kommande skiva. Svaret var självfallet ja och slutprodukten blev Remedy. I en allmän uppvisning av ömsesidig vördnad och respekt fick dessutom Snow tillåtelse att inkludera en version av låten på deras eponyma debutskiva (som vid den tiden skulle släppas först efter Crookers skivdebut). Låten fick namnet In Search Of (dem inledande orden i "refrängen" till Remedy) och låter minst sagt snarlik. Döm själva.

Crookers - Remedy ft Miike Snow

Miike Snow - In Search Of

Den kompletta låtlistan för Tons Of Friends lyder som följande:

1. We Love Animals – Crookers feat Soulwax & Mixhell
2. No Security – Crookers feat Kelis
3. Natural Born Hustler – Crookers feat Pitbull
4. Lets Get Beezy – Crookers feat Will I Am
5. Park The Truck – Crookers feat Spank Rock
6. Hold Up Your Hand – Crookers feat Roisin Murphy
7. Hip Hop Changed – Crookers feat Rye Rye
8. Cooler Couleur – Crookers feat Yelle
9. Birthday Bash – Crookers feat The Very Best, Marina & Dargen D’amico
10. Put Your Hands On Me – Crookers feat Kardinal Offishal & Carla Marie
11. Royal T – Crookers feat Roisin Murphy
12. Remedy – Crookers feat Miike Snow
13. Arena – Crookers feat Poirier & Face-T
14. Tee-Pee Theme – Crookers feat Drop The Lime
15. Transilvania – Crookers feat Steed Lord
16. Have Mercy – Crookers feat Carrie Wilds
17. Jump UP – Crookers feat Major Lazer, Leftside & Supahype
18. Lone White Wolf – Crookers feat Tim Burgess
19. Day N’ Nite (Acapella Skit)
20. Embrace The Martian – Crookers feat Kid Cudi

/Ph

Ett skägg är ett skägg är ett skägg

2010-01-14T20:47:00.013+01:00

Först. Några självklarheter:
1. För att ha något att skriva om krävs det, ja, att ha något värt att skriva om.
2. För att inte alla inlägg ska behandla gammal skåpsmat (som förvisso kan ha nog så högt litterärt- eller snarare lyssningsvärde) krävs ett visst mått av ajourhållande.
3. Ett sätt att hålla sig upp till datum är andra/andras musikbloggar.

(och med det förtydligandet kan det officiella inlägget ta an)

Sedan en tid tillbaka har jag varit en frekvent besökare på den svenska "skäggmusiks"-bloggen La Cienega. Anledningen är att jag är en trogen anhängare och stor förespråkare av just "skäggmusik", något som denna blogg har specialiserat sig på. Vid mitt senaste besök stötte jag på ett för mig tidigare okänt band med det anspråkslösa namnet David & Goliath. Den första låten jag hör är Death Of A Classmate och genast märker jag att mina skäggstrån spetsar öronen. Av inlägget framgår det att David & Goliath är från Sverige, mer specifikt från Umeå, samma stad som jag kallat hem sedan 6 år tillbaka. Men kanske ännu mer intressant är det faktum att David & Goliath är till hälften herren bakom bloggen.

Efter en kortare mailkorrespondens framgår det att David och Goliath, som till vardags går under namnen Daniel Sundbaum och Henrik Arvidsson, är gamla vänner och numera bosatta i Stockholm. Efter att ha lagt oräkneliga timmar på den diskuterande och lyssnande aspekten av deras gemensamma musikintresse bestämde de sig en dag för att tillföra något eget till den genre dem så länge betygat sin vördnad. Tack vare barnafödande (eller pappaledighet för att vara exakt) kunde de båda herrarna ägna hösten åt låtskrivande och inspelande. Med hjälp av en billig mic, en "hemmadata" och några gamla vänner, Ida Köhler (sång) och Danne Brändström (munspel), kunde de båda herrarna i november månad ställa sig till den övriga skaran skäggiga trubadurer med albumet The Growing Up LP (Record Union).

Som konnässörer på området har David & Goliath lyckats få med allt som kännetecknar folk- och countrymusiken: historieberättandet, vemodet, glesbygdsandan etc. Precis som söderns slätter rör det sig ofta om ett kargt ljudlandskap ackompenjerat av Arvidssons rogivande stämma som ytterligare förstärker den pastorala känslan. Och visst kan man ana influenserna i artister som Springsteen, Costello, Dylan, Gillian Welch, Josh Ritter etc men där många artister ofta har en tendens att landa i ett enkelriktat lånande ger David & Goliath samtidigt något eget tillbaka till genren. Och med den motiveringen hoppas och tror jag att dessa herrar är här för att stanna.

Favoriter: Death Of A Classmate, Days In The Choir, The Good Old Days Weren't All That Good, Boxing Day
Myspace | iTunes | Spotify

/Ph

Electric President - The Violent Blue

2010-01-10T18:24:00.010+01:00

Ok. Christoffer har redan nämnt det på Zoo-bloggen men jag måste också göra reklam för Electric Presidents senaste skivsläpp. Huvudhjärnan bakom namnet är Ben Cooper och för er som inte hunnit bekanta er med honom är detta en man med många ansikten tillika projekt (Electric President, Radical Face, Patients och enligt källor kommer 2010 även erbjuda ytterligare ett, nämligen Clone). Men först ut är alltså Electric President-skivan The Violent Blue som trots att den ännu inte haft sitt officiella släpp finns tillgänglig för den som varken har tålamodet eller de moraliska skruplerna att vänta.

Fr v (eller hö) Ben Cooper och Alex Kane

Som för många högproduktiva musiker (typ Ryan Adams) så finns det tyvärr en tendens att vissa låtar, ibland hela skivor känns lite själlösa och massproducerade. Ofta finns grundpotentialen där men det som saknas i maskineriet är ett filter och poleringsverktyg. Det var ungefär så jag kände för 2008:s Sleep Well och av det skälet var inte mina förväntningar inför det kommande albumet jättehöga. Min tji fick jag. För redan under skivans inledande spår framstår det tydligt att den genialitet som stundom märktes på första skivan (ex i Good Morning Hypocrite och Insomnia) och enbart kunde skönjas på den andra nu lyser igenom med hela sin prakt.

Jag har bara hunnit lyssna igenom skivan en gång men är redan beredd att påstå att det här Electric Presidents bästa hittills. Som överkurs kan det väl tilläggas att det snarare låter som Radical Face än Electric President. Det elektroniska, Morr-karakteristiska soundet som präglade skiva 1 och 2 har nämligen ersatts av handklappningar, pianon, stämsång och knakande trägolv, dvs precis den ljudbild som gjorde Radical Face's Ghost till en unik och oförglömlig ljudupplevelse. Även om det finns många artister och mycket musik som kan tala till en på ett sätt som rör sig ovan och bortom ljudvågorna så finns det få, kanske inte ens en handfull som Cooper. Han inte bara skakar om utan fullkomligt sliter upp en med rötterna och tar med en till hans magiska värld. En värld som får en att tänka på solskyende vindar, flagnade 1800-talstapeter, dammtäckta kistlock (med rostiga gångjärn) och feldimensionerade sagoväsen i del Toro-manér. Så med en recension som inte kan göra en annat än besviken lämnar jag er till att utforska Cooper och hans värld själva.

Slump?

Myspace | iTunes | Hemsida
RIYL: Radical Face, Postal Service, Styrofoam
Bäst på skivan: Safe And Sound, The Violent Blue

/Ph

Nytt år, "nya" spår...

2010-01-06T10:00:00.004+01:00

Islands musikaliska slagskepp Sigúr Ros

I kategorin "band-jag-förmodligen-skulle-gilla-om-jag-bara-tog-mig-tiden-att-kolla-upp dem" ingår flera band jag mentalt valt att undergruppera som "musik-att-somna-till/åt-det-instrumentala-hållet"-band. Banden i fråga är hyllade jättar som Múm, Sigúr Ros, M83 och Explosions in the Sky. Jag har förvisso hört en och annan låt men långt ifrån tillräckligt för kunna ha en välgrundad åsikt. Jag har liksom klumpat ihop dem till en stor och svårnärmad massa. Men med jämna mellanrum blir jag påmind om att jag en gång för alla borde ta tag i projektet. Senaste gången var igår kväll. Här är skälet:

Efter en natt av planlöst lyssnande på vad Spotify har att erbjuda på området landade jag i följande playlist. Den består delvis av gamla favoriter, delvis av ett urval av nattens fynd. Jag har gjort den som en collaborative playlist av just den anledningen att ni som läser det här ska kunna vara med att bidra. Så lägg till det ni anser saknas men passar in. Listan är väl kanske inte tänkt att utgöras av mer "klassiskt" lagda singer/songwriters, även om dessa normalt utgör utmärkt underlag för "insomnings"-soundtracks. Och hittar ni inte det ni söker på Spotify får ni gärna komma med tips i Kommentar-fältet.

/Ph

Crazy Heart - Something for the new year

2009-12-30T13:51:00.007+01:00

Fick precis ett tips från en kär vän om en lovande film som har premiär någon gång under våren 2010. Filmen i fråga är Crazy Heart och handlar om Bad Blake, en "broken-down, hard-living country music singer who's had way too many marriages, far too many years on the road and one too many drinks way too many times" (för att låna IMDB's summering). Blake spelas av ingen mindre än Jeff Bridges, mannen som genom Big Lebowski bidrog till att Kahluas försäljningssiffror plötsligt sköt i upp i skyarna i slutet av 90-talet. Rollinnehavarlistan gästas även av en del andra tunga namn som Robert Duvall, Maggie Gyllenhaal och Colin Farel.

Utöver en handling och skådespelarensemble som i sig lovar stort så lovar soundtracket nästan större. Som ansvarig producent står nämligen ingen mindre än T-Bone Burnett som genom sin medverkan i soundtracken till O Brother Where Art Thou, I Walk The Line och Cold Mountain närmast bör betraktas som en legend inom americana/country-soundtrack-genren. Ett smakprov är den fantastiska låten "The Weary Kind" av Ryan Bingham som genomsyrar just det vemod och hårda leverne som är patognomt för countryn.

Så håll ögon och öron öppna för information kring Sverige-premiären. Och med tanke på att det är högst sannolikt att detta blir det sista inlägg jag skriver på denna sidan om decenniesträcket så vill jag även önska är ett gott nytt och en god fortsättning och tacka för de varma och uppmuntrande orden jag mottagit under årets gång. Det finns som sagt planer att återkomma i ett större och mer genomarbetet format under det kommande året. Och med de orden lämnar jag er.

Adjö för nu,

/Ph

Ryan Bingham - The Weary Kind

Musikåret 2009 - De 100 bästa låtarna (typ)

2009-12-22T22:25:00.003+01:00

Har efter en rad punktinsatser lyckats sätta samman en Top 100-lista för 2009. Det är dock en lista med en del reservationer/parenteser:

1. Låtarna/artisterna är baserade på Spotifys utbud. Det innebär att en del favoritband/-låtar saknas, låtar som garanterat hade haft en plats på en riktig Top 100 lista.
2. För att behålla min mentala hälsa har jag valt att INTE rangordna låtarna utan helt enkelt sortera de efter artistnamn. Kanske tråkigt men det är så det är.
3. Om listan skulle vara helt, utifrån mitt tycke, sanningsenlig skulle ett flertal artister vara representerade med flera låtar, för några få kanske rentav hela deras album. Jag har dock valt att endast plocka en låt per artist för att få med så många artister som möjligt. Så därav är listan på sätt och vis en Top 100-lista över det snart gångna årets bästa artistinsatser. Jaja.
4. Jag förbehåller mig dessutom rätten att komma med en kort kompletteringslista utifall jag i efterhand inser att jag gjort några oacceptabla missar.

Hoppas listan kan bidra med några nya fynd eller favoriter. Mitt förslag är att sätta den på shuffle och låta den gå i bakgrunden vid ett passande tillfälle. Men det är ju såklart frivilligt. Och just det, här är listan:

Musikåret 2009 - Top 100

/Ph

Songs for the weekend

2009-12-18T10:37:00.005+01:00

Beklagar bristen på nya inlägg. Har tonvis på g men tyvärr hittar jag inte tiden. Jobbar som sagt på summeringar av musikåret 2009, en julplaylist, skivsläpp för 2010 samt en del större generella ändringar för det kommande året. I väntan på detta så får ni dock hållas till tåls med de två gångna veckornas Spotify-playlists.

ANO - Veckans playlist - v. 49
ANO - Veckans playlist - v. 50

Båda listorna inleds med lite electro, därefter "indie" för att avslutas med lite lugnare låtar. Hoppas det kan var nåt. Om inte annat så trevlig helg.

/Ph

From Brooklyn to Harlem

2009-12-10T21:22:00.015+01:00

För ganska många månader sedan inkluderade jag en låt av Brooklyn-bandet Harlem Shakes i ett blandband på bloggen (känns för övrigt som om Brooklyn är den musikaliska smältdegel, vilken 90% av alla nya band formas ur). Låten i fråga var Strictly Game och var fram tills ganska nyligen den enda låten jag hade hört av bandet. Dock gjorde jag häromdagen slag i saken och tillgängliggjorde mig deras första och enda album, Technicolor Health, som släpptes. Och tur var det. I motsats till den hord av nya artister som släppt en till två ruskigt bra låtar och ett i övrigt ganska intryckslöst album så är Harlem Shakes mer jämna rätt igenom. Samma lekfullhet och drag som kan anas i Strictly Game återfinns även på många av skivans andra spår. De påminner lite om Vampire Weekend i sin lekfullhet och energi fast där Vampire Weekends låtar ibland kan kännas lite för tunna och avskalade (trots fantastiska melodier) sparar inte Harlem Shakes på krutet. Och där lämnar jag er till själva skaffa en uppfattning.

Smakprov: Sunlight
Myspace | iTunes

P.S. Kommer i dagarna inleda nedräkningen av år 2009:s bästa album.

/Ph

Fear of Tigers - Cossus Snufsigalonica

2009-12-05T00:55:00.001+01:00

Bakom skivan Cossus Snufsigalonica står Japan-födda, London-baserade Benjamin Berry (dvs mannen med tigerrädlsan). Efter att under en tid gjort sig känd genom remixar av andras material släpper han nu sin debutskiva och jag måste säga att den gick rätt in hjärtat (via örat då). På skivan prensenteras ett brett ljudlandskap med inslag av dream-wave, dance-pop och shoegaze house etc. För den som inte är helt bekanta med terminologin (bl a jag själv innan jag googla det) så rör det sig om glad, dansant electromusik med influenser från 80-talet med det syntetiska ljudet av trummaskiner, syntar och den oftast repetetiva sången. Både artister som Pet Shop Boys och Madonna förs till tankarna. Det roliga är att det känns som om musiken hade kunnat spelas på en av Stureplans schtekigaste ställen ackompenjerad av ett hav av vevande armar likväl som på någon obskyr indieklubb på Söder. Och trots att här kanske inte är vad jag vanligen lyssnar på så kommer det hädanefter vara en skiva som har en naturlig plats när det är dags att börja ladda inför helgens eskapader.

Smakprov: I Can Make The Pain Disappear, Please Don't Leave
Om detta låtar lovande finns även hela skivan att ladda ner här.

Sounds & moving pictures

2009-12-03T10:00:00.002+01:00

Snart albumaktuella med skivan Works, releasedate 23:e februari, släpper nu svenska indieexporten Shout Out Louds sin första låt från det kommande albumet.

Shout Out Louds - Walls

Andra officiella släppet från Vampire Weekends nalkande album, Contra, en låt där själva videon kanske är strået vassare en musiken i sig.

20-åriga, australiensiska Jonathan Boulet släpper den 4:e december sitt självbetitlade, självinspelade och självproducerade debutalbum (många själv där). Kan inte svara för hela skivan men dömande utifrån låten nedan så låter det lite som Strokes efter 6 månader i Australiens Outback och borde tilltala anhängare av naturnära band som Local Natives och Fleet Foxes. Liksom Vampire's Cousins ger även denna video låten en extra dimension.

Jonathan Boulet – A Community Service Announcement

/Ph

Förra veckans playlist...

2009-12-02T18:39:00.003+01:00

Hade sammanställt en Spotify-playlist över artister som gick på repeat förra veckan men glömde att posta den i söndags. Därför kommer den nu...

Veckans playlist - v. 48

/Ph

Daytripping with Bon Iver

2009-12-02T18:30:00.003+01:00

Här är en ca 12 minuter lång "minidokumentär" för alla Bon Iver-fans som antingen missade Way Out West-spelningen alternativt var där och vill försöka återuppleva den. Inspelningen är från Oslos Oya Festival där Justin och resten av gänget spelade innan/efter (minns inte) deras spelning i Slottskogen.

/Ph

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros

2009-11-26T20:57:00.013+01:00

Edward Sharpe & The Magnetic Zeros låter lite som Arcade Fire's mer naiva och busiga lillebror. Eller möjligtvis som den oseriösa storebrorsan som mentalt (och musikaliskt) aldrig helt lämnade Woodstocks gyttjepölar och trädkramarmentalitet. Men innan jag går vidare tänkte jag komma med ett förtydligande - det finns ingen Edward Sharpe. Sharpe är i själva verket nämligen en fiktiv figur, en sorts Messias-karaktär som bandets grundare och manliga vokalist, Alex Ebert, skapade i eftervågorna av ett svårt uppbrott och ett försök till att bli kvitt sitt alkoholmissbruk. Som en sorts Tyler Durden. Det var dock först när Ebert träffade sångerskan Jade Castrinos samt bandets övriga medlemmar som Edward Sharpe fick följe av The Magnetic Zeros och övergick från att vara en tankeskapelse till en musikensemble.

Men om vi går tillbaka till ursprungstråden (dvs Arcade Fire-liknelsen) så finns den på-det-bra-sättet pompösa undertonen där, likaså instrumentuppsättningen, fast där Arcade Fire går åt moll drar Edward Sharpe etc istället åt dur, både rent tonmässigt såväl som genom inlagda skratt och lekfulla dialoger. Men de har även andra attribut som urskiljer dem från storebror/lillebror (beroende på hur man såg på det). Dels 60-/70-talsvibbarna som till viss del bottnar i en sorts inneboende råhet i Eberts såväl som Castrinos röst, något som Butler (i alla ära) saknar. Dels spår av den musikstil som kommit att kallas freaky folk.

Debutskivan heter Up From Below (måhända också en syftning på Eberts period i rännstenen) och släpptes den 7:e juli 2009 och trots att jag bara är inne på förstal yssningen har jag en känsla av att det här är en skiva som kommer finnas med under en lång tid framöver.

RIYL: Arcade Fire, Polyphonic Spree, Devandra Banhart, Woodstocknostalgi
Smakprov: Home, 40 Day Dream
Myspace | iTunes | Spotify

On rotation...

2009-11-24T10:00:00.005+01:00

Tänkte kort presentera några av de banden/skivorna som senaste tiden har fått mest speltid i mina hörlurar:

Local Natives - Gorilla Manor

Indiefolkrockkvintetten från LA som har hypats sedan deras första spår, Sun Hands och Airplanes, läckte ut på nätet någon gång under våren -09. Liknelser har dragits till Fleet Foxes, Grizzly Bear, Arcade Fire och Vampire Weekend, varav jag personligen har lättast att relatera till den förstnämnda. Deras debutalbum Gorilla Manor släpptes nu den 3:e november. Jag var till en början både skeptisk och vid första lyssningen inte speciellt imponerad, inte minst pga av de höga förväntningarna. Bestämde mig dock för några veckor sedan att ge skivan en ny chans och insåg därför (som så många gånger innan) att jag hade fel. Visst kanske skivan inte är lika solid som Arcade Fire's Funeral men det är fortfarande en förbaskat bra skiva. Dessutom är bandet Sverige-aktuella med två spelningar i januari (30:e på Pusterviksbaren, Ggb; 31:a på Debaser Slussen, Sthlm) så för den som verkligen fastnar kan det vara datum värda att skriva upp.

Smakprov: World News, Airplanes
Myspace | iTunes | Spotify

Julian Casablancas - Phrazes For The Young

Som medlem och motor i New York-bandet The Strokes (bandet som utöver att ha gett indierocken ett ansikte och sound även har flest sköna namn sett till antalet bandmedlemar; Nick Valensi, Albert Hammond Jr, Nikolai Fraiture, Fabrizio Moretti) är Casablancas en herre som knappast kräver en introduktion. Nu, drygt 8 år efter att bandet släpptes deras hyllade debutskiva Is This It prövar Casablancas för första gången på att stå på sina egna ben. Första smakprovet kom den 22:a oktober med låten 11th Dimension och följdes sedan upp av den 8 spår långa skivan (11 spår på iTunes) Phrazes For The Young som släpptes för allmänheten den 2:e november. Skivan inleds med en medryckande hitkavalkad där var och en av de tre första spåren hade kunnat släppas som singel. Därefter lugnas tempot ner an aning och Casablancas tillåter sig själv genremässigt/musikaliskt att ut svängarna något mer, tyvärr ibland på bekostnad av kvalitén. Sammantaget är det dock en grymt skön skiva som borde tilltala alla Strokes-fans, nya som gamla. Och självklart andra med för den delen. Även Casablancas är Sverige-aktuell och spelar på Göta Källare i Sthlm den 1:a december.

Smakprov: Out Of The Blue, 11th Dimension
Myspace | iTunes | Spotify

French Horn Rebellion

Den numera Brooklynbaserade brödraduon, Robert och David Perlick Molinari har den senaste tiden utgjort ett minst sagt välkomnat tillskott på världens klubbar med sina funkiga och Miami Vice-influerade electrolåtar. Och vem hade kunnat ana att detta skulle komma från några gossar med rötter i Milwaukee och symfoniorkestrar (där den ena brodern spelade just valthorn (på eng: French horn)).

Smakprov: Up All Night, Beaches & Friends (The Twelves Remix)
Myspace | iTunes | Spotify

V.V. Brown - Black Cab Sesisons

2009-11-22T07:00:00.001+01:00

Motown i popförpackning. Typ. Så kan man kanske beskriva sångerskan V.V. Brown som i somras hade sin första hit med Shark In The Water. Jag tillhörde en av dem som snappade upp den men aldrig fastnade. Sedan såg jag det här klippet:

RIYL: Amy Winehouse, Duffy, Motown

You have bled with Wallace. Now bleed with me!

2009-11-21T02:49:00.002+01:00

Vet inte om det är mitt skotska påbrå (typ 8 generationer bakåt) eller att dialekten i sig för tankarna till en "imotvindsträvande" underdog a la Braveheart men när skotsk musik är bra så är den så förbannat bra. Delvis bara genom att vara skotsk. Dvs hade sångaren haft en annan dialekt men i övrigt låtit exakt likadan så hade det plötsligt inte varit samma grej. Vet inte om någon delar min åsikt (eller ens förstår vad jag menar) men nu har jag det i alla fall sagt.

Efter denna prolog tänkte jag presentera ett band som för mig vuxit från att vara intressant till oumbärligt. Ett band som jag kommit att likställa med artister som The National, Arcade Fire, Bon Iver etc. Och ja, de kommer från Skottland.

Bandet i fråga heter Frightened Rabbit och härstammar från Selkirk, Skottland. Ursprungligen, eller 2003 för att vara exakt, var Frightened Rabbit dock inte ett band utan enbart ett scennamn för sångaren/gitarristen Scott Hutchison. Sedan dess har enmansbandet vuxit till en kvintett och med två studioalbum i ryggen, Sings the Greys från 2006 och The Midnight Organ Fight från 2008, är bandet snart i färd med att släppa sin tredje fullängdare med titeln The Winter of Mixed Drinks.

I likhet med sina landsbröder Malcom Middleton och Aidan Moffat (båda forna huvudmedlemmar i post-rock bandet Arab Strap) finns det en röd tråd av motgångar och hopplöshet i musiken. A constant struggle, i brist på en adekvat svensk översättning. Texterna är ofta väldigt personliga och ordvalet direkt utan några urvattnade klyschor. Och för den ovane kanske just ordvalet ibland kan kännas lite väl "oinlindat". Ta ex Keep Yourself Warm:

"Oh, you won't find love in a, won't find love in a hole.
It takes more than fucking someone to keep yourself warm."

Men i motsats till vad som kanske förväntas så är musiken ofta allt annat än lugn och slätstruken. Visst finns det några mer avskalade, ackustiska låtar som Poke men ofta backas gitarrslingorna upp av ljudet till en dånande orgel och distade elgitarrer. Sings The Greys innehåller sina guldkorn i låtar som Music Now, Be Less Rude och Yawns (som för övrigt var skälet till att jag fastnade) men med tiden är det ändå uppföljaren som har kommit att bli favoriten.

Skivan är enligt Hutchison själv ett "break up-album" och enligt mig kanske den bästa skivan som någonsin gjorts inom den genren. Den behandlar uppbrottets alla faser och känslor; längtan efter en tid när allt var enkelt och bra (Old Old Fashioned), slutfasen (Poke), hopplöshet och svårigheten att gå vidare (My Backwards Walk, The Modern Leper), rebounding (Keep Yourself Warm, The Twist), att bli ersatt (Good Arm vs Bad Arms) och avslutningsvis ljusningen (Floating On Forth).

Så för att avlsuta denna avhandling - lyssna, lyssna, lyssna! Glad som olycklig, singel som sambo. För det här är en artist som inte får missas.

Myspace
Hemsida
Köpa
Spotify

För nybörjaren: The Modern Leper, My Backwards Walks, Poke
För den invigde: Last Tango In Brooklyn, Swim Until You Can't See Land

Faded Paper Figures - I väntan på Postal Service?

2009-11-20T03:49:00.005+01:00

Efter ett skamligt långt uppehåll tänkte jag ta till tangenterna igen. Jag tänkte börja småskaligt med endast ett tips. Lovar att följa upp det med betydligt fler om både när och fjärran band. Har åtminstone fem mixtapes på lager som bara väntar på en server att laddas upp på.

Dagens tips är Faded Paper Figures och som titeln avslöjar är den första referensen som poppar upp Postal Service - åtminstone i mitt huvud. Det kanske är att ta i och säga att det låter som Postal rätt igenom men när dem är lika är dem ruggigt lika. Och ruggigt bra. Till och med sångaren John Williams låter armnypskrävande likt Gibbard. Vissa låtar går ifrån electronicaslingorna och då går soundet inte helt förvånande åt Death Cab For Cutie-hållet. Mig vetandes har dem bara hunnit släppa en skiva, Dynamo. Enligt något forum har de även släppt en ny singel, New Medium, som är från deras kommande uppföljare med releasedatum någon gång 2010.

Bäst på skivan: Metropolis, Logos, North By North, I Fell Off My Name
RIYL: Postal Service, Au Revoire Simone, Radical Face

Otippat samarbete - Gibbard & Farrar

2009-10-20T16:54:00.011+02:00

Upptäckte av en händelse att två av mina forna favoriter har gjort en skiva tillsammans. Herrarna i fråga är inga mindre än indienerdsikonen Ben Gibbard (Death Cab For Cutie, Postal Service) och alt. countrylegenden Jay Farrar (Uncle Tupelo, Son Volt). Samarbetet började redan 2007 då dem skulle skriva och spela in musiken till den kommande (eller alldeles nyligen släppta) Jack Kerouac-dokumentären, One Fast Move Or I'm Gone: Kerouac's Big Sur, och mynnade ut i en fullängdare med samma namn. Som kuriosa kan nämnas att bägge artisterna själva är med i filmen ihop med andra musikartister som Tom Waits, Patti Smith etc. Ytterligare en fotnot är att texterna är hämtade ur Kerouac's novell Big Sur från 1962.

Var efter första lyssningen något skeptisk till skivan trots att den spontant innehåller flera sköna spår, ex California Zephyr (Gibbard), Big Sur (Farrar) och San Fransisco (Farrar) men måste säga att den växer. Den kanske inte är revolutionerande eller, som man/jag kanske hade hoppats på, erbjuder ett nytt sound som utgörs av det bästa av två talangfulla och samtidigt väldigt olika artister; Gibbards låtar går mer åt "pop"-hållet medans Farrars låtar är mer rena alt. country låtar. Det finns dock vissa undantag, ex City and Sur (Willamine) som i soundet är mer åt country-hållet med en avlägsen Steele guitar i bakgrunden men med en förvånansvärt countrylåtande Gibbard på sång.

Sammantaget är det ändå en skiva väl värd att lyssna på. I synnerhet om du redan är eller har varit ett fan av Gibbard och/eller Farrar.

RIYL: Ben Gibbard, Jay Farrar (och kanske t o m för inbitna Kerouac läsare).
Smakprov: One Fast Move Or I'm Gone

Ett P.S. Häromveckan blev jag varse om att den normalt kärlekskranke Ben Gibbard har gått och gift sig! Satte dock min empati i vrångstrupen när jag upptäckte vem hans tjej, numera fru, var. Nämligen Zooey Deschanel. Men jag unnar honom det. Nästan. Min största farhåga är dock att detta blev spiken i kistan för hans musikkarriär (då alla vet att de bästa skivorna stammar ur olycka, missbruk och hjärtesorg). Men om han gör en ny Postal Service kan jag betrakta det som even.

Gibbard så som omvärlden tidigare känt honom, dvs med ett
något mesigt och vilset utseende. Och just det ensam.

Den "nya", betydligt trendigare, stylade (och smalare?)
Gibbard tillsammans med sin fru.

På tal om Jesus...

2009-10-20T00:00:00.001+02:00

...så slog det mig att jag nog glömt att posta den här videon:

Det är inspelning från SVT:s Best of Klungan där Lovisa Nyström från Two White Horses och David Sandström framför en milt sagt fantastisk cover på Wilcos Jesus Etc, inte minst för den svenska översättningen av texten. Lyssna och njut...

P.S. Finns även att ladda ner på följande länk.

Vetenskapliga bevis för att Jesus lever

2009-10-18T02:00:00.000+02:00

Detta är vad som utlovas lyssnaren av Johan Heltnes tredje album. Åtminstone om man ska tolka titeln bokstavligt. Och med löften av den digniteten går det inte att bli annat än besviken. Eller?

Som kanske anat så lyfts aldrig några konkreta bevis fram. För egentligen handlar det vare sig om teologi eller vetenskap. Det är snarare en resa genom ett bitvis kargt och grått, bitvis skört och vackert vardagslandskap där Heltne portionerar ut fragment av sitt liv och sina funderingar. Utöver det lätt ögonbrynshöjande albumnamnet innehåller skivan även flera spår med säregna titlar såsom Tisdagsvänner (när det snöar), Kyrkans barntimma och Din alkoholism är ingen alkoholism. Men Heltne har inte bara en talang för underfundiga titlar utan besitter en genuin författarförmåga som textmässigt ofta tangerar det som svenska kulturskribenter gärna benämner diskbänksrealism. Ta till exempel Din alkoholism är ingen alkoholism:

”Kväll igen och samma val, och frågar jag vet jag ditt svar, din rastlöshet kräver mer än jag klarar av, men dricker du så dricker jag. Min puls känns svag precis som din, ditt hjärtas sorg är också min, men ikväll tror jag att vi ser allt klart och jag slappnar av, orkar du så orkar jag.”

Vetenskapliga bevis för att Jesus lever är som sagt Heltnes tredje album och är vad man skulle kunna kalla för en joint venture, fastän det är Heltne allena som står som text- och musikförfattare. På skivan medverkar nämligen inte mindre än 20 olika musiker och låtarna är inspelade i totalt 9 olika studios. Har svårt att hitta några bra referenser men av någon anledning återvänder mina tankar hela tiden till Kents Hagnesta Hill och den mystik och sårbarhet som präglar flera av skivans låtar, ex Kevlar själ.

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att skivan kanske inte är för alla men för dem den tilltalar kommer den att utgöra ett i högsta grad unikt och inte minst vackert tillskott i musiksamlingen.

Johan Heltne på myspace
Din alkoholism är ingen alkoholism
Hjärta. Instinkt. Principer.

/Ph

Dalarnas Dylan

2009-10-17T01:54:00.011+02:00

För er som missat den svenska, Dylan-osande trubadaren Kristian Matsson, mera känd som The Tallest Man On Earth, så har ni nu chans att råda bot på detta. För er som redan snavat över och fastnat för denna 27-åriga Leksandsbo tänkte jag bara tipsa om att han nyligen gjort en inspelningssession på Daytrotter där han passande nog bl a gör en cover på just Dylans I want you. Därtill finns även nyinspelningar av några av låtarna från hans debutalbum från 2008, Shallow Grave, däribland en grymt skön pianodriven version av I won't be found.

TTMOE på myspace
I want you (Dylan cover)
I won't be found (Daytrotter session)
The Gardner (från Shallow Grave)

/Ph

Senaste från Vampire Weekend

2009-10-06T00:25:00.005+02:00

Och så har den första studioinspelade låten från Vampire Weekends kommande album Contra släppts för allmänheten. Låten heter Horchata och finns att ladda ner gratis på bandets hemsida (eller här). Förstärkt av afrikanska trummor, xylofoner, stråk och numera karaktäristiska synthslingor har Vampire Weekend lyft sitt medryckande och lekfulla sound till en ny nivå. Även om en låt inte gör ett album så tycker jag personligen det låter väldigt, väldigt lovande...

Horchata

03:17

2009-10-04T23:02:00.004+02:00

Dagens inlägg tänkte jag tillägna en gammal vän som jag lärde känna under mina första år i Norrland. Det var redan under min nollningsperiod som vi kunde konstatera att vi hade flera saker gemensamt:

1. Favoritband (då bl a B.R.M.C., Springsteen, Elliott Smith, Postal Service, Air)
2. Rubbad dygnsrytm
3. Nedsatt planeringsförmåga

På denna bas byggde vi vår vänskap och det visade sig vara en bra grund (i alla fall i de flesta avseenden). Efter något/några år flyttade dock min vän till sydligare bredgrader, Malmö för att vara exakt, och fram tills i somras hade vi varken setts eller hörts på flera år. Medan mitt musikintresse kom att mynna ut i klubbar och bloggande så gjorde min vän något mycket mer kreativt av det. Nämligen ny musik.

Efter flera års skapande nalkas nu tiden för första demosläppet i form av EP:n 03:17. Totalt rör det sig om 5 spår, fyra orginal och en cover på ingen mindre än Springsteens I'm going down, vilken också inleder och sätter tonen för skivan. Innan jag går vidare tänkte jag dock komma med ett förtydligande; med cover menar jag inte cover i dess vanliga bemärkelse, dvs en karbonkopia av varierande kvalité. Nej, låten har fått en helt ny skrud utan att för den sakens skull ha förlorat sin grundkänsla. Tvärtom är det som om denna hittills namnlöse vän lyckas dissekera fram låtens kärna för att sedan, med sitt eget signum, förstärka den. Beträffande orginallåtarna (liksom covern) så landar dem genremässigt i en sorts hybrid mellan just lågmäld och stämningsfull ensammanmedgitarrmusik och ömsom lekfulla ömsom drömska elektroniska slingor, dvs lite som om Gibbards och den framlidne Smiths musik fick ett kärleksbarn. I låten Like Ships By Night (som för övrigt är min personliga favorit, inte minst för texten) liksom Sunburns går tonerna mer åt Air-hållet, ca Moon Safari-eran, medans skivans mest stillsamma spår Do You Know och I, Sisyfos snarare påminner om Postal Service, åtminstone vad de elektroniska slingorna anbelangar. Jag inbillar mig att det är så Give Up-skivan skulle låta under ett kodeinrus, utan att för den sakens skull ha mer erfarenhet av den ovannämnda substansen annat än i förkylningssammanhang. Utöver att vara en rakt igenom fenomenal debut-EP så utgör låtarna tillsammans vad som kan vara det mest optimala "Going to sleep"-soundtracket. Ni vet den typ av låtar man vill ha i hörlurarna för att på ett behagligt sätt ta farväl av den gågna dagen. Det är som att varje låt bär spår av nattens mörker, tankar, drömmar och inte minst rofylldhet. Och kanske är det inte mer än naturligt att det är just den typ av musik som skapats av man som jag vet åtminstonne förr levde flertalet av sina dagar på nätterna. Jag kan ha fel men något säger mig att titeln på EP:n syftar på ett klockslag snarare än en tidsrymd...

Så vad heter då denna vän (en del av er har säkert redan listat ut det). Jo, Agmall (eller Agge om man så vill) och vill ni höra mer tycker jag att ni ska kolla in hans myspace-sida där man utöver vidare lyssning även kan ladda ner EP:n via en nedladdningslänk i bloginläggget med samma namn som EP:n, dvs 03:17.

Smakprov: I'm Going Down

/Ph

Weekend Beats!

2009-10-01T07:30:00.005+02:00

Här är en liten mixtape av remixar och electro-låtar av varierande datum som jag obsessat över senaste tiden. Om ni råkar tillhöra den (lilla) skara som befinner er i Umeå, känner för att höra musiken ute och inte har några icke-avbokningsbara planer för lör kväll - kom förbi Club Zoo på TC på lör så garanterar jag att ni får höra flera av låtarna på högsta tolerabla volym.

Side A
Yelle - Qui Est Cette Fille/Who's That Girl (Robyn Cover)
Miike Snow - Animal
Chromeo - Night By Night
Vampire Weekend - The Kids Don't Stand A Chance (Chromeo remix)
Proxy - Raven (Crookers remix)
Bloc Party - Ion Square (Joel's Bright Lights Don't Bore Me Yet Version)

Side B
Robyn - Because Of Boys /A Cause Des Garcons (Yelle Cover)
The Killers - I Got Soul (Chris Tall remix)
The Gossip - Heavy Cross (Yuksek remix)
Amanda Blank - Might Like You (Anto remix)
Au Revior Simone vs Phoenix - Sad Song From 1901 (Elocnep Edit)
LA Priest - Engine (Erol Alkan re-edit)

Bon Iverish

2009-09-29T23:47:00.005+02:00

I väntan på något nytt (annat än Volcano Choir som jag tyvärr måste säga var lite av en besvikelse) så brukar jag med jämna mellanrum söka igenom diverse musikbloggar på jakt efter något nytt av (eller åtminstone kopplat till) allas vår älskade Bon Iver/Justin Vernon. När nytt gör sig svårfunnet brukar jag istället fokusera sökandet på covers av/på eller liveframträdanden. Här är det senaste:

Bon Iver + Bowerbirds - Lovin's for fools (Sarah Siskind cover)
Bon Iver - Blue Tulip (Okkervil River cover)
Bon Iver - The Park (Feist cover)
Bon Iver - For Emma (a capella version från La Blogotheque sessions) (följ länk)
We The Living - Re:stacks (Bon Iver cover)
DeYarmond Edison - Love long gone (egentligen gammal men fanns tillgänglig)

Är medveten om att en del av låtarna legat uppe i antingen videoformat eller vidarelänkat men tänkte det var trevligt att ha alla i nedladdningsbart format. Det finns ytterligare några covers uppe på www.strangerdance.com för den som är intresserad. Avstod själv att lägga upp dem pga inspelningskvalité och...kvalité punkt. Happy listening...

/Ph

Reminiscing MJ

2009-09-25T08:00:00.000+02:00

Att vår tids kanske mest mytomspunne man och förmodligen sista världsstjärna har gått bort har väl omöjligt undgått någon. Och att hans sista minuter i livet är omgivet av ett lika stort dunkel som det liv han en gång levde känns så här i backspegeln på något sätt självklart. För vem hade kunnat se Michael Jackson leva ut sina sista dagar som en skrynklig gammal pensionär vars dagar ägnades åt bridge och rullatorledda promenader. Att det sedan skulle ta slut pga en överdosering av narkosmedel var väl kanske något ingen av oss hade kunnat förrutsäga eller önska.

Oavsett till vilken musikgenre man idag känner mest tillhörighet så tror jag att det i oss alla bor en liten pojke eller flicka som kan minnas ens tarftliga försök till moonwalken, skrevlyftet eller falsettskrien. Alla har vi vår egna relation till Michael även om den har skiftat under årens gång. Jag minns själv tydligt ett tillfälle när jag var ca 11 år gammal och året var 1993. Jag och min familj hade just flyttat hem från USA och en av de första ställningstagandena jag ställdes inför av mina tidigare svenska klasskamrater var vilket läger jag tillhörde: Michael Jackson- eller Nirvana/Red Hot Chili Peppers/Guns N Roses-lägret. Jag visste att mitt val skulle bli avgörande för mellanstadiets resterande år och efter en kort stunds tvekan valde jag såklart det sistnämnda. Trots att valet var tämligen enkelt (dels hade jag just upptäckt Nevermind och Use Your Illusion I, dels var det ganska uppenbart vilket som var det "fräcka" valet) så var det ändå förenat med en viss känsla av svek och sorg. Jag visste att det skulle dröja innan det skulle bli socialt accepterat att öppet gilla Michael Jackson igen.

Men dagen kom och det var ungefär i samma veva som jag var tillräckligt trygg i mig själv för att öppet medge att dyka inte var min grej (detta var efter år av förnedring med spiken, kanonkulan varvat med tappra men tarftliga dykförsök som alltid resulterade i magplask). Om jag skall nämna ett konkret minne så var det i samband med en grabbförfest strax efter studenten. Detta var innan Spotify och mp3-arkiv fanns på var mans dator och förfestmusiken styrdes således av värdens skivsamling, vilken i det här fallet inte hade uppdaterats sedan mitten på 90-talet. Och efter ett längre Oasis-medley stod vi plötsligt där, fyra svettiga gossar redo att göra stan, skrålandes med största möjliga inlevelse till Man in the mirror. Ett fantastiskt ögonblick så här i efterhand och som på sätt och vis symboliserar så mycket mer än just vår barndoms kärlek till Michael, utan nämligen en sorts frigörelse från de normer som präglade högstadiet (med fortsättning i gymnasiet). En ögonblicklig bortröjning av det verbala och handlingsmässiga minfält man konstant hade rört sig genom. En felsägning och plötsligt hade man nedgraderats till bänkvärmare på högstadiets sociala spelplan. Och på så sätt kom Michael bl a att utgöra språngbräda till en ny era, där spiken eller rent av kärringdoppet kändes och känns helt ok. Och för det och självklart den fantastiska musik han kom att lämna efter sig kommer jag vara honom för evigt tacksam.

/Ph

Kommande skivsläpp...

2009-09-23T21:52:00.012+02:00

Tänkte skriva ett kort inlägg och nämna några av höstens/vinterns kommande skivsläpp. Som vanligt kan datumen komma att ändras men utifrån den information jag fått fram är dettta vad som gäller i dagsläget:

Karen O - Where The Wild Things Are OST - 29:e sep
→ All is love
Mumford & Sons - Sigh No More - 5:e okt (för mer info, se tidigare inlägg)
Band of Horses - Titel saknas - sent 2009/tidigt 2010
Midlake - Courage of Others - sent 2009/tidigt 2010
Vampire Weekend - Contra - 12:e jan

Två nyligen släppta skivor värda att nämna är:

J. Tillman - Year in the Kingdom
→ Crosswinds (följ länk för provlyssning/nerladdning)
→ My Proud Mountains (Townes Van Zandt cover, ej med på skivan)
Alberta Cross - Broken Side of Time
→ The Thief & The Heartbreaker
→ Steel and Glass (John Lennon cover, ej med på skivan)

Både Alberta Cross nya album och tidigare EP (som jag spontant tycker håller en högre nivå) finns på Spotify. Även Tillman finns på Spotify, dock ej senaste skivan. Kommer snart med nya inlägg med band-/artisttips, mix tapes etc.

/Ph

En röst i natten

2009-09-14T02:33:00.003+02:00

Dagens, eller nattens, tips lånar jag från en vän. Tipset i fråga är musikfenoment Hajen som till vardags går under namnet Amanda Bergman. Hon är 21 år, svensk (som namnet kanske avslöjar) och bor i Gagnef, Dalarna. Detta hindrar inte henne från att låta som en medelålders, svart kvinna från Smalltown, USA vars röst bär spår av ett sorgkantat förflutet. Och. Hon är sjukt bra. Lämnar det där och låter er själva avgöra resten.

Hajen - Scapegoat
Hajen - Sharks
Hajen på myspace
Hajen på Spotify

One thousand surfers can't be wrong - eller?

2009-09-10T23:57:00.020+02:00

Dagens inlägg är ett firande av att mitt nattliga amatörprojekt nu haft över 1000 olika besökare. Är medveten om att detta, jämfört med andra bloggar, är en piss i cyberrymden men känns ändå som en milstolpe. Och förhoppningsvis har inte alla sneseglat in här. Tänkte hursom fira detta med en ny mixtape med temat "The Sound of Brooklyn". För den i behov av förtydliganden så innebär det (mer eller mindre kända) band som härrör från eller huserar i just Brooklyn, denna herre av förorternas täppa.

Först ut är Pela som jag upptäckte till följd deras koppling till The National (de blev signade av National-ägda labeln Brassland 2005 på vilken dom släppte sin första EP). Bandet har därefter hunnit släppa ett studioalbum, Anytown Graffiti från 2007, och turnerat ihop med flera välkända artister som Flaming Lips, Decemberists och The National själva. Vet inte riktigt vilka musikaliska paralleller jag ska dra men det är relativt säkert att säga att den som gillar National gillar med all förmodan Pela (finns på Spotify (kommer hädanefter förkortas FPS)).

Därefter har vi ytterligare ett bloggfynd som drog till sig min uppmärksamhet just pga deras associationer till ett annat favoritband, nämligen Arcade Fire. Bandet ifråga heter Ravens & Chimes och har hittills släppt en skiva, Reichenbach Falls från -07. Likt Arcade är Ravens & Chimes ett storband (7 kontra 6 medlemmar) och likt Arcade Fire har Ravens & Chimes förmågan att bränna av pampiga omkullvältande ljudpjäser. Som parentes kan nämnas att deras cover på Cohens So Long Marianne ledde till att upphovsmannnen själv gav bandet 2 tummar upp. (FPS)

Därefter har vi Clear Tigers. Personerna eller i det här fallet personen bakom namnet är Brooklynsonen Nathan Akin. Som av en händelse så är bandets debutskiva (och enda fullängdare), Brutal, samt en titellös EP också från 2007. Även här har jämförelser gjorts med Kanadas stolthet (förutom The Band och Neil Young), Arcade Fire. Att beskriva det som indie känns ju nästan lika informativt som att säga att det är musik men jag har svårt att sätta ord på hur det låter och drar därför till med den om möjligt ännu mindre ljuskastande beskrivningen grymt jävla bra (indie). Är helt såld på Akins gälla, ibland nästan sköra stämma som likt den borttappade pusselbiten ackompanjerar den i högsta grad varierande instrumentuppsättningen.

Nästsist ut är Matt & Kim som består just av duon Matt och Kim. Vet inte exakt vad det är men nånting med deras musik för mina tankar till amerikansk college-rock ca millenieskiftet (tänk er typ American Pie-soundtracket). Vet inte om det är att Matts lätt uppkäftiga, dialekttyngda (fråga mig dock inte vilken) sång påminner lite om sångaren i All American Rejects eller Blink-182, eller om det är det genomgående ljudet av Moog-synthesizern eller att vissa låtar har en viss Cheerleading cheer-känsla men jag gillar det. Det självbetitlade debutalbumet kom 2006 och följdes 2009 upp av skivan Grand. (FPS)

Och där vi framme vid det femte och sista bandet på denna Brooklyn-tråd, nämligen den kvinnliga, syntdrivna indiepop/electro-trion Au Revoir Simone. Bandet har funnits sedan 2003 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, Verses of Comfort, Assurance & Salvation från 2005, The Bird of Music från 2007 och Still Night, Still Light från 2009. Den brittiska musiktidskriften beskrev bl a bandet så här: "Au Revoir Simone must have beamed in from a land where lace clouds breeze over crystal lakes and icicles grow from the warm earth. This New York three-piece's glorious synth-lead alt-folk will leave you crying on the stairs in the middle of the night". Svårt att avstå från en provlyssning då. (FPS)

The Sound of Brookyn - Part I

Pela - Anytown Graffiti
Pela - Your Desert's Not A Desert At All
Ravens & Chimes - This Is Where We Are
Ravens & Chimes - So Long, Marianne
Clear Tigers - Igloo
Clear Tigers - Spook House
Matt & Kim - Daylight
Matt & Kim - Lightspeed
Au Revoir Simone - The Lucky One
Au Revoir Simone - Sad Song

A Northern Outpost på Spotity

2009-09-10T23:24:00.004+02:00

På allmän begäran (eller åtminstone en begäran) har jag påbörjat en Spotify-playlist innehållande musiken och banden som omnämns i inläggen. Har ordnat så den kontinuerligt uppdateras så kolla av den med jämna mellanrum. En del artister/låtar finns tyvärr inte tillgängliga ännu men ska försöka komma ihåg att lägga till dom retroaktivt, dvs i takt med deras skivor släpps. Det var nog allt för idag. Ja just det. Här är länken:

http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/5wtKdhNV2kqyRasjtZlM0F

More southern sadness (and bearded men)

2009-09-07T07:00:00.002+02:00

Synkront med jordens rotation tycks även mitt val av musik skifta med årstidernas färger och toner, vilket i det här fallet gör att jag tenderar att fastna för skäggiga män med gitarrer och trasiga livsöden ofta präglade av förlust och längtan. Således finns det en risk för att denna typ av musik kommer att utgöra ett relativt återkommande tema under höstens inlägg. Ska dock försöka blanda upp det med lite lättsammare och färggladare inslag också.

The Low Anthem

Med det sagt så korsade mina öron nyss 2 band som jag hört talas om men inte lyssat så mycket på. Det ena är Low Anthem, ett folk-rock band från Providence, Rhode Island. Bandets tre medlemmar, Miller, Prystowsky och Adams, bildade bandet 2006 och har sedan dess hunnit släppa 3 skivor, The Low Anthem 2006, What The Crow Brings 2007 och Oh My God, Charlie Darwin 2008 (tror bl a jag haft med låten Charlie Darwin på någon spellista på bloggen). Insåg i alla fall först nu att bandet är väl värda en 2:a, 3:e och 4:e lyssning med låtar som To Ohio och This God Damn House (den sista låten hittade jag bara på Spotify där för övrigt bandets alla 3 album ligger).

Megafaun på hästrygg

Band nr 2 är Megafaun från Durhamn, North Carolina som genremässigt faller under kategorin freaky folk (tänk Devendra Banhart fast inte fullt så freaky). Om man bara utgår från bandets historia hade man kunnat räkna ut att det inte skulle låta annat än bra. Megafaun är nämligen ena hälften av det som en gång var DeYarmond Edison. Somliga av er kanske känner igen det namnet och då med all förmodan pga splittringens mer kända hälft, Bon Iver. Även om det inte rör sig om några Bon Iver-kloner så finns det flera guldkorn på bandets 2 album, Bury the Square från 2008 och Gather, Form and Fly från 2009, däribland Worried Mind och The Longest Day (även denna kunde jag bara hitta på Spotify) från senaste skivan .

Bonus: När jag skulle efterforska om Megafaun hittade jag en artikel på indyweek.com som utöver en utförligare beskrivning av DeYarmond Edisons forna medlemmars historia och öden även innehöll ett flertal tidigare osläppta låtar från DeYarmond-eran, bl a gospel/harmonycovern Come And Go With Me. Hela artikeln och resten av låtarna finns på följande adress.

Flower Power & Feel Good

2009-09-06T06:00:00.002+02:00

Här kommer 2 videos som båda för tankarna till 70-talets kärleks- och flower power-budskap. Tänkte att det kunde lätta upp söndagsångesten.

Elin Ruth Sigvardsson och Lars Eriksson med låten Love

Albumaktuella Girls (albumet heter faktiskt Album) med låten Lust For life

/Ph

Mumford & Sons - årets debutant?

2009-09-04T01:10:00.007+02:00

Ibland snavar man över band/artister som man redan vid den första lyssningen vet kommer att för evigt utgöra en av grundpelarna i ens musikarkiv. Som kärlek vid första ögonkastet. Eller i det här fallet öronkastet. Och det var precis så det var Marcus Mumford och hans "söner".

Kort uttryckt rör det sig om 4 gossar från London som på ett fantastsikt sätt lyckats skapa något nytt och i högsta grad eget ur folkmusikens och bluegrassens rötter. Bandet formades i slutet av 2007 och har sedan dess hunnit släppa 3 EP:s, Love Your Ground samt Lend Me Your Eyes under 2008 och nu senast The Cave and the Open Sea under 2009. Totalt rör det sig om 10 låtar (mig vetandes), alla vilka står ut var och en för sig själv. Det kanske mest utmärkande för deras musik är Marcus hänryckande röst ofta ackompanjerad av ett hav av stämmor som tillsammans slår en som en slägga av lidelse och känsla. Därtill besitter bandet en mästerlig förmåga att gradvis bygga upp deras låtar. Sitter i skrivande stund och lyssnar på en av deras senaste låtar och kan som vanligt bara konstatera att det är omöjligt att sitta still till den grad att hela bordet nu vibrerar.

Nu, snart 2 år sedan bandets bildande, kommer deras debutalbum, Sigh No More. Skivan planeras nå allmänheten den 5:e oktober (åtminstone för den som vill hålla sig om den lagliga sidan av lagen) och om den kommer i närheten av deras tidigare EP-släpp så kan jag redan nu utlysa 2009:s bästa album och artist.

Mumford & Sons på myspace.
Smakprov: The Cave

För er som vill höra mer kan jag rekommendera sökmotorn elbo.ws för att hitta flera av bandets låtar (tryck på de blåa länkarna för att ta er till den blogg som låten ligger uppe på. Väl där är det som vanligt bara att hö-klicka på låten och välja "Spara som". Vid problem säg till)

Brooklyn Brooklyn take me in...

2009-09-03T01:41:00.006+02:00

"load the car and write the note
grab your bag and grab your coat
tell the ones that need to know
we are headed north

one foot in and one foot back
but it don't pay, to live like that
so I cut the ties and i jumped the tracks
for never to return

brooklyn brooklyn take me in
are you aware the shape im in
my hands they shake my head it spins
brooklyn brooklyn take me in..."

I en önskan om att det var jag som yttrade de orden försöker jag finna likheterna mellan textens rader och min egen tillvaro. Nyss färdades även jag med bil i nordlig riktning. Men där tar likheterna slut. Min resa var planerad, ingen kontraslentriansk revolt, mina nära var välinformerade och inga större trådnystan lämnades olösta. Och just det, mitt mål var Umeå, inte Brooklyn.

Men det hindrar en inte från att drömma och det är precis det jag gör till Avett Brothers titelspår, I And Love And You, från senaste skivan. För i sann springsteenskt "packaväskornaochjagasolnedgången-nedförförstabästamotorväg"-anda sätter den tonen för deras elfte studioalbum. Skivan har releasedatum 29:e september och även om det är en bitvis renare, mognare och "för den stora allmänheten lättare att ta till sig" ljudbild så finns fortfarande grundstommen kvar, dvs i form av stämsången och bluegrass instrumentuppsättningen (banjo, gitarr, kontrabas, stråk, munspel). En stomme som ständigt för tankarna till den lantliga söderns umbäranden. Så om det låter som något för er kolla in den (eller någon av deras 10 tidigare plattor).

Avett Brothers på myspace
Smakprov: I And Love And You

Murder In The City från The Second Gleam

The National - The latest sneek peak

2009-09-02T00:15:00.005+02:00

Sedan The National släppte sitt 4:e album, The Boxer, har en del "nytt" material sipprat ut på nätet. Några låtar är påtänkta till deras kommande album, andra är covers och ytterligare några är nya tappningar av deras egen musik med äldre datum. Här är en kort sammanställning:

The covers
Ashamed Of The Story I Told (Polaris cover). Låten återhittas på den kommande tributeskivan Ciao My Shining Star: The Songs of Mark Mulcahy. Mulcahy är förutom som soloartist känd från band som Polaris och Miracle Legion.
Pretty In Pink (Psychedelic Furs cover) Låten är en av fyra låtar som finns med på The Nationals Daytrotter Sessions. Utöver denna finns nya versioner av låtar från Boxer såväl som Sad Songs For Dirty Lovers.

The news songs

The Runaway mp3

Förutom The Runaway (som också går under titeln Karamazov) finns flera andra låtar som alla lovar stort för den kommande skivan. För att spara lite tid tänkte jag dock göra det enkelt för mig och hänvisa till en annan sida då dem redan är så fint sammanställda där. Ljudkvalitén varierar men är på flertalet av låtarna förvånansvärt bra.

Övriga Nationalrelaterade nyheter av äldre datum är deras EP från 2008, The Virginia EP, som innehåller flera nya låtar samt samlingsskivan Dark Was The Night som utöver The National-låten So Far Around The Bend även innehåller samarbetslåtar mellan bröderna Dessner och bl a Justin Vernon aka Bon Iver. Båda skivorna ligger uppe på Spotify (The Virginia EP, Dark Was The Night)

Guiden till Way Out West - Del 2 av 6

2009-08-06T01:08:00.001+02:00

Dagens skrivning omfattar bokstaven B, en bokstav vilka flera av festivalens flaggskepp sorteras in under, inte minst några av mina personliga husgudar.

Band Of Horses

Ur dimman som för evigt tycks omsvepa Seattle steg år 2004 Ben Bridwell och hans Band of Horses fram för att inta tronen som skägg- och flanellrockens nya konungar. Även om just valet av tyg och det väderbitna utseendet redan tidigare mött Seattlebornas och musikvärldens ögon (då under tidigt 90-tal i egenskap av Kurt Cobain och grungens anhängare som hade sitt ursprung i just Seattle) så har Band of Horses ett helt eget sound. Musiken fångar just kärnan i bandets medlemmar, nämligen ett gäng killar uppvuxna på den smutsiga söderns rock- och countrylegender i en stad som 2/3 av året är insvept i en filt av moln och väta. Deras debutskiva, Everything All The Time, kom först 2006 och blev en ögonblicklig succé bland indiescenens såväl som mainstreamens fanbärare. Deras entré utgjorde startskottet för en musikrörelse präglad av just unga manliga artister med likande anlete och musikstil. Ett år efter debuten släpptes uppföljaren Cease To Begin och enligt säkra källor påbörjade bandet inspelningen av sitt tredje albumet i oktober 2008. Då något releasedaum ännu ej offentliggjorts är dock det enda sättet i dagsläget att få ta del av det nya materialet just att se dem live. Om en motivering nu är nödvändig.

Smakprov: Is There A Ghost
Myspace

Beirut

23-årige Zack Condon, Beiruts motor tillika bränsle, är född i New Mexico, uppvuxen i Virginia och numera Brooklynbo. Av detta märks inget i musiken. Ljudbilden präglas istället av Balkans mer exotiska toner (dragspel, mandolin, ukulele, glockenspiel och blåsinstrument) vilka Zack exponerades för i sina ungdomsår som parisare. Sångmässigt för Beirut mina tankar till vår svenska landsman Jens Lekman om än några toner högre upp. Kombination är milt sagt fantastisk och inte minst unik. Är medveten om att dessa ord kan tyckas vara återkommande men i det här fallet är det faktiskt ett odiskutabelt faktum. Under sin förhållandevis korta karriär har Beirut redan hunnit släppa två fullängdare, Gulag Orkester 2006 och The Flying Club Cup 2007 samt några EP:s och en livesamling. Beirut var egentligen planerad att spela på fjolårets festival men avbokade hela Europaturnén med skälet att de endast ville spela för fansen när de var "as good as humanly possible" vilket då tydligen inte var fallet. Med sådana krav på sig själva får man i alla fall anta att Beirut aldrig kommer låta bättre än på Slottskogens Flamingo-scen på fre.

Smakprov: Postcards From Italy
Myspace

Bon Iver

Fenomenet Bon Iver har knappast undgått någon vid det här laget men jag tänkte ändå ägna några extra rader åt mannen som med sin särpräglade sång lyst upp det tämligen ofta jämngråa singer/songwriter-himlavalvet.

Justin Vernon, geniet och huvudstämman bakom projektet, föddes i Eau Claire, Wisconsin på en Valborgsmässoafton för drygt 28 år sedan. Under sina år i high school och college medverkade han officiellt i två olika band, Mount Vernon och därefter DeYarmond Edison. Med två skivsläpp samt en längre tids lokal framgång i ryggen beslöt sig Vernon och den sistnämnda konstellationens övriga medlemmar att testa lyckan på annat håll och flyttade därför till Raleigh, North Carolina. År 2006, drygt ett år efter flytten, tillkännagavs det att Vernon och de övriga skulle gå skiljda vägar. Anledningen, eller åtminstone det skäl som angavs, var rätt och slätt "musical differences".

Två uppbrott (band + dåvarande flickvän) samt en ordentlig släng av körtelfeber senare återvänder en medtagen Vernon till sina gamla hemtrakter. I hopp om att samla nya krafter såvälsom sina tankar söker han tillflykt i sin faders timmerstuga i norra Wisconsins mörka skogar. Men vad som var tänkt att bli en tid av återhämtning och avkoppling blir istället en tid präglad av inspiration och kreativitet och efter ca 3 månader i avskiljdheten har Vernon skrivit och spelat in merparten av det som kom att bli For Emma, Forever Ago. Det var även under denna period som Vernon antog pseudonymet Bon Iver, en anglifiering av franskans bon hiver som betyder bra vinter.

Då superlativen har haglat ner under de senaste artistresuméerna uttrycker jag mig istället så här: om jag fick välja ett föremål att ha med mig på Robinson-ön skulle det vara ett ex av For Emma Forever Ago (detta skulle gälla även i avsaknad av stereo och/eller energikälla). Skivan släpptes 2008 och korades av samtliga kritiker med utmärkelser som månadens skiva samt årets skiva (alla kategorier). I januari 2009 släpptes uppföljaren i form av EP:n Blood Bank innehållande inte minst det lysande titelspåret. Utöver Bon Ivers egna material samt materialet från tidigare projekt cirkulerar även ett antal briljanta covers på nätet. Jag hade kunnat älta denna artist i oändlighet men av hänsyn till er som fortfarande läser tänker jag lämna det här (åtminstone för stunden) fast med en uppmaning: om ni skall se något på festivalen, se Bon Iver.

Smakprov: The Wolves (Act I and II) (från For Emma Forever Ago)
Bon Iver på Myspace
DeYarmond Edison på Myspace

För en fantastisk cover av Feists The Park följ länkan nedan och spola fram till 14:00 in i klippet. Lovar att det är värt det:
http://www.abc.net.au/triplej/media/s2472786.htm

Det var allt för den här gången. Lovar att inte bli fullt så långrandig och att plöja alfabetet i lite högre tempo under de kommande delarna.

/Ph

Guiden till Way Out West - Del 1 av 6

2009-08-04T02:44:00.004+02:00

Tänkte under de kommande två veckorna försöka presentera de artister som för mig gör Way Out West 2009 till en av de mest bokningssäkra festivaler någonsin. Dels för att uppmana er som inte redan lyckats lägga vantarna på en biljett att göra det, dels för att kanske bidra till att några av er går och ser ett band ni annars kanske hade gått miste om. I brist på fantasi tänkte jag rätt och slätt börja från början, dvs med bokstaven A, för att sedan jobba mig nedåt i alfabetisk ordning. Utöver de smakprov jag lägger upp (för att spara dem högerklicka och välj spara länk som) så har jag även börjat utforma en Spotify-playlist som en mixtape över festivalens artister, nämligen följande: http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/1YTMrylu1PtLlWzqF9nSio. Med det sagt så...

Andrew Bird

Andrew Bird har under sin karriär hunnit släppa inte mindre än 5 studioproducerade soloalbum, 3 album med sitt tidigare band Bowl of Fire samt 4 liveplattor. Denna multiinstrumentalist som rör sig inom den något oavgränsade genren singer/songwriter och folk med indietwist släppte i början av 2009 sitt senaste soloalbum, Noble Beast och som del av skivturnén stannar även Birds flerhövdade ljudskepp till i Annedalskyrkan som en av fredagens klubbakter.

Smakprov från senaste skivan: Oh No
Myspace

Antony & The Johnsons

År 2000 debuterade Antony Hegarty med sina Johnsons med det självbetitlade albumet Antony & The Johnsons och i och med det fick musikscenen ett tillskott som saknade liknelser bland tidigare artister. Skälet var enkelt - det fanns inga. Med sina rötter i Boy George (mer till det yttre än musikaliskt), etablerad i New Yorks queer-/transscen samt med en änglalik vibratostämma i falsett som närmast för tankarna till kastrerade gregorianska körgossar är Antony Hegarty en av sitt slag. Det stora genombrottet skulle dock komma 2005 med skivan I Am A Bird Now som sålde guld i bl a Sverige och Storbritannien och innehöll den hjärtskärande låten Hope There's Someone. I år är Antony & The Johnsons albumaktuell igen med skivan The Crying Light och gästar därför Slottskogen och Way Out West uppbackade av inga mindre än Göteborgs Symfoniker. Svårt att bli annat än storslaget. Som ett P.S. har Antony även gjort en briljant tolkning av Knockin' On Heavens Door som var med på soundtracket till Dylan-dokumentären I'm Not There. Får inte missas.

Smakprov från senaste skivan: Her Eyes Are Underneath The Ground
Myspace

Arctic Monkeys

Dessa brittiska gossar debuterade 2006 med det hyllade indierockalbumet Whatever People Say I Am, That's What I'm Not, då bandets medlemmar var knappt 20 år fyllda. Skivan innehöll dansgolvsvältare som Dancing Shoes, I Bet You Look Good On The Dancefloor och When The Sun Goes Down. Ett år senare, 2007, kom uppföljaren Favorite Worst Nightmare, även denna med flera grymma låtar som Fluorescent Adolescent och Balaclava. Den 24:e augusti släpper nu bandet sin tredje fullängdare, Humbug, och festivalbesökare kan således räkna med att få flera smakprover från det nya albumet varvat med de gamla klassikerna. Har själv haft turen att se dem och kan intyga att liveupplevelsen inte är en besvikelse.

Smakprov från nya skivan: Crying Lightning
Myspace

Fortsättning följer...

Alex Metric

2009-07-15T20:45:00.002+02:00

Brittiska dj:n tillika remixkungen Alex Metric har spottat ur sig ytterligare 2 remixar:

Bloc Party - One More Chance (Alex Metric Remix)
Reverend And The Makers - Silence Is Talking (Alex Metric Remix)

Och för er som kanske är helt obekanta med mannen ifråga kan jag även rekommendera:

Phoenix- Lisztomania (Alex Metric Remix)

För äldre remixar och egna låtar kolla in hans myspace-sida eller utbudet på Spotify.

A.A. Bondy - When The Devil's Loose

2009-07-15T00:55:00.005+02:00

A.A. Bondy, egentligen Scott Bondy, var en av de tre ursprungliga medlemarna i 90-talsbandet Verbena fram till dess splittring 2003. Liksom bandets övriga medlemar, däribland ingen mindre än Daniel Johnston, satsade Bondy istället på en solokarriär och 2007 släpptes debutalbumet American Hearts. I motsats till Verbana, som musikmässigt för tankarna till 90-talets grungevåg och Nirvana (vilket kanske är föga överraskande med tanke på att Dave Grohl producerade deras andra fullängdare) så hämtar Bondy sina inspirationer i bl a artister som Bob Dylan och Tom Waits. Efter 2 år på egna ben släpper Bondy snart sin andra skiva, When The Devil's Loose. Det officiella datumet är 1:a september men för den otålige finns redan ett smakprov i form av titelspåret. För den som gillar artister som Josh Ritter, Rocky Votolato, The Tallest Man On Earth eller Dylan med för den delen är Bondy en given i samlingen.

When The Devil's Loose (från When The Devil's Loose)
American Hearts (från American Hearts)

Slänger även med en inspelning från The Backstage Sessions:

Endless Beats

2009-06-15T19:02:00.008+02:00

Kära läsare/besökare. Hoppas de första sommarveckorna har försett er med åtminstone lite solsken och värme. Var några veckor sedan jag uppdaterade bloggen sist men ska försöka hinna med regelbundna inlägg även under sommaren. Trots att regelbundna uppdateringar inte riktigt präglat sidan hittills.

Tänkte i väntan på att vi köper serverutrymme (jag och mina kollegor i Club Zoo; se under länkar) utnyttja den numera relativt etablerade lilla mjukvaran Spotify för att tipsa om ny musik. Som säkert flera av er känner till så finns det en funktion som heter collaborative playlist. Rent praktiskt så innebär det att om man väljer att trycka på länken nedan får man upp en ruta som uppmanar till att välja vilket program man vill öppna länken med. Automatiskt får man upp Spotify som förslag. Efter man valt det dyker spellistan upp längst ner bland ens egna. Nu till det fina. Eftersom den är collaborative kan ALLA som laddar ner listan lägga till egna låtar och tjipptjillevipp så uppdateras listan för ALLA. Hoppas på så sätt att detta kan bli början på ett gemensamt utbyte av bra musik. Som ett pyramidspel som alla tjänar på.

Var tvungen att få in nåt i färg.

För er som redan var välbekanta med denna funktion så ber jag om ursäkt för de i så fall överflödiga instruktionerna, för er andra så hoppas jag det var tydligt nog.

Tänkte börja detta projekt med en electro-playlist. Många låtar är kanske redan bekanta, andra inte. Somliga nya, andra klassiker. Hoppas ni hittar några som faller er i smaken. Är medveten om listan kan kännas lite mäktig men man kan ju alltid ta den i omgångar. Jaja, här kommer den:

http://open.spotify.com/user/phpsmh/playlist/2yflbdel1KhM1jrHDdX1Pe

P.S. Om det är några oklarheter, strul eller allmäna åsikter let me know.

Holy covers!

2009-06-01T20:27:00.018+02:00

Som av händelse råkar flertalet låtar som gått på ständig rotation senaste veckan vara just covers. De första 5 är från en jubileumsskiva från Merge Records. Med anledning av deras 20-års dag har dem nämligen samlat ihop en rad fenomenala artister (från andra bolag) till att göra tolkningar av några av Merge Records egna flaggskepp (Arcade Fire, Crooked Fingers, Magnetic Fields, Neutral Milk Hotel, Conor Oberst, Shout Out Louds etc). Resultatet är stundom milt sagt magnefikt. Och det bästa av allt är att skivan är tydligen den första i en serie.

Låt nr 6 är som kanske anat en av Neil Youngs låtar från det hyllade albumet Harvest Moon. Låten kommer ifrån soundtracket till filmen Rachel Getting Married och framförs av TV On The Radios frontman Tunde Adebimpe. För er som sett filmen kommer ni säkert ihåg scenen där den framförs i liknande manér...

Näst ut är albumaktuella Neko Case (bl a medlem i New Pornographers), även hon med en cover från Harvest Moon, nämligen Dreaming Man.

Sist ut är en cover av Van Morrisons Comfort You. Orginalet återfinns på skivan Veedon Fleece från 1974, Van Morrisons kanske mest förbisedda skiva (vilken jag har som ambition att tillägna ett helt inlägg åt då den är enligt undertecknad en av hans största prestationer genom hela karriären). Rösterna bakom den här versionen är inga mindre Will Oldham/Bonnie Prince Billy och Scout Niblett (duon samverkade senast i låten Kiss av Niblett).

Och där har ni det. Njut och glöm inte att stödja artisterna på sätt ni finner lämpliga.

Låtarna:
1. The National with St. Vincent - Sleep All Summer (Crooked Fingers)
2. Conor Oberst - Papa Was A Rodeo (Magnetic Fields)
3. Tracey Thorn & Jens Lekman - Yeah! Oh, Yeah! (Magnetic Fields)
4. The Shins - Plenty Is Never Enough (Tenement Halls)
5. Okkervil River - All You Little Suckers (East River Pipe)
6. Tunde Adebimpe - Unknown Legend (Neil Young)
7. Neko Case - Dreaming Man (Neil Young)
8. Scout Niblett feat Will Oldham - Comfort You (Van Morrison)

Passion Pit - Manners (2009)

2009-05-31T21:59:00.009+02:00

Den 18:e maj släpptes Passion Pits efterlängtade och anticiperade debutalbum Manners. För er som lyckats undgå Passion Pit så består bandet av en electrokvintett med sångaren/keyboardisten Michael Angelakos i spetsen. Bandet formades i slutet av -07 och efter en rad framgångsrika spelningar blev de signade till New York-baserade Frenchkiss Records i USA och Columbia i Storbritannien. Den 16 september 2008 kom bandets första officiella släpp med EP:n Chunk of Change. Materialet utgjordes av totalt 6 låtar som ursprungligen var en Alla hjärtans dag-present till Angelakos dåvarande flickvän och fick initialt uppmärksamhet genom att den frekvent spelades på Emerson College, som Angelakos då var inskriven på. Ep:n innehöll bl a låten Sleepyhead som kom att bli bandets genombrottslåt och föremålet för ett ständigt ökande antal remixar (se tidigare inlägg).

Angelakos & Passion Pit

Musikmässigt borde Passion Pit tilltala alla som någon gång ryckts med till band som Lo-Fi-Fnk, Tough Alliance, Postal Service, MGMT, Hot Chip etc. Låtarna utgörs av en blandning av olika elektroniska beats, slingor och samplingar ackompanjerade av Angelakos falsettsång och går ofta åt det lekfulla, drömmiga och till-dans-manande hållet. Om man lägger alla musiktermer åt sidan kan skivan kort sammanfattas till tokbra och borde ha en självklar plats i sommarens kommande mix tapes och spellistor.

Passion Pit på myspace
Smakprov: Little Secrets, Make Light

Från mellansvensk folk till amerikansk alt.country

2009-05-20T01:29:00.012+02:00

Denna sidan Atlanten
Skansros - Drömmen om Amerika
Samtidigt Som - Vid Min Sida
Friska Viljor - Old Man
Röyksopp ft Robyn - The Girl And The Robot
Hägga - In A Different Light

Andra sidan Atlanten
Miles Benjamin Anthony Robinson - Buriedfed
WAND - Soldier Movies
Rachael Yamagata - Duet (feat. Ray Lamontagne)
Steve Earle - Poncho And Lefty
Correatown - Green Cotton Dress (låten gör sig mer rättvisa ihop med videon nedan, åtminstone om man någon gång livnärt en dröm om att träffa en flicka med dubbelnamn från amerikanska södern)

La Blogotheque

2009-05-05T02:17:00.007+02:00

Ville bara ägna en rad eller två åt en blogg som borde få vilket franskt hjärta som helst att skälva av patriotism. Syftar dock inte till det litterära innehållet (vilket iofs kanske håller hög klass) då min utländska språkförmåga bortom engelska begränsas till knacklig skoltyska. Jag syftar däremot till ett ständigt växande utbud av liveframträdanden av några av vår tids stora artister inspelade i vardagens alla skrymslen och vrån. Som Storbritanniens Black Cab Sessions. Som Sveriges PSL. Ni fattar...

Bon Iver - For Emma

Beirut - The Penalty

Arcade Fire - Neon Bible

För bättre upplösning samt hela utbudet kolla in:
http://www.blogotheque.net/spip.php?page=cae_all&lang=fr

Something for the weekend

2009-04-23T21:18:00.013+02:00

En spellista för helgens alla stämningar.

Friday
Mumford & Sons - The Cave
Or, The Whale - Call And Response
The Rural Alberta Advantage - Drain The Blood
Goldhawks - Where In The World
Red Light Company - Scheme Eugene

Saturday
Harlem Shakes - Strictly Game
Handsome Furs - I'm Confused
Passion Pit - Sleepyhead (Bo Flex Giantess remix)
Anto - Fantasy
Yuksek - Tonight (Original mix)

Sunday
Deer Tick - Ashamed
Chris Pureka - California
Peter Broderick - And It's Alright
The Go Away Birds - Bells
Mick Flannery - Safety Rope

Were The Wild Things Are

2009-04-02T19:10:00.004+02:00

Tänkte bara dra igång ett tidigt pepp på vad som kan bli höstens stora äventyrs/sagofilm. Filmens baseras på bildboken med samma namn skriven av författaren Maurice Sendak. Personerna bakom projektet är inga mindre än Spike Jonze samt Dave Eggers, mångsysslare och författare till bl a A Heartbreaking Work Of A Staggering Genius. I trailen avslöjas även att soundtracket lovar stort. Se och hör själva.

Unveiling the covers

2009-03-17T20:42:00.006+01:00

Här kommer en mixtape med gamla klassiker i nya tappningar. Enjoy.

Side A
The Killers - Shadowplay (Joy Division)
Florence and Kid Harpoon - Going Down (Springsteen)
Colin Meloy - Cupid (Sam Cooke)
Deer Tick - Still Crazy After All These Years (Paul Simon)
Willie Nelson - Time After Time (Cyndi Lauper)
Editors - Road To Nowhere (Talking Heads)

Side B
The Sarcastic Dharma Society - Our House (CSNY)
A.C. Newman - Take On Me (A-Ha)
Casiotone For The Painfully Alone - Streets of Philadelphia (Springsteen)
Spoon - Bring It On Home To Me (Sam Cooke)
Camera Obscura - Super Trooper (ABBA)
Sparklehorse ft Thom Yorke - Wish You Were Here (Pink Floyd)

Nytt på electronicahimlen

2009-03-10T00:17:00.014+01:00

1. James Yuill - Turning Down Water For Air

Yuills (egentligen Yuilliburgen) fullängdardebut släpptes ursprungligen februari 2007 under egen ledning på bolaget The Happy Biscuit Club. Det var dock först 2008 när han värvades av Londonbaserade labeln Moshi Moshi (Hot Chip, Bloc Party, Dntel, Lo-Fi-Fnk etc) som skivan fick en vidare spridning. Lovorden har sedan dess varit många och han har numera en självklar plats inom "folktronican" (nej detta är inget skämt utan ett faktiskt begrepp myntat av brittisk press som, inte helt otippat, syftar på en korsning mellan folkmusik och elektronica). Musiken för inte helt förvånande tankarna till genrebrodern Ben Coopers många projekt såsom Radical Face och Electric President fast kanske med en generellt gladare, eller bättre uttryct mer hoppfull, ton. Till följd av den konstanta och till synes ändlösa ström av bra låtar som dagliges uppladdas och promotas på div bloggar är lätt att en enskild artist, i synnerhet en med ett så svåruttalat namn som Yuills, lätt faller i glömska. Men då och då så händer det att någon sticker ut tillräckligt för att man ska ta sig tiden och försöka få tag på hela skivan. I merparten av fallen krävs det inte mer än en snabb genomlyssning för att konstatera att den bloggade låten utgör just pärlan in en för övrigt kanske helt ok men ganska slätstruken samling låtar. Det är här Yuills skiljer sig. Nästintill varje låt står ut för sig själv även om det självklart finns några spår som lyser lite starkare. Smakprov: No Suprise (finns även i avskalad version)

2. Patients - Patients

Patients är namnet på ovannämnda Ben Coopers senaste projekt. Skivan (även den med samma namn) utgörs av en samling leftovers som Cooper av olika skäl inte ansåg platsa in med tidigare projekt. Det är för den sakens skull inte fråga om någon andrahandssortering även om materialet till karaktär är lite brokigare än det på tidigare plattor. Majoriteten av låtarna genomsyras fortfarande av den något vemodiga ibland gränsande till kusliga känsla som är karaktäristiskt för Radical Face-skivan. Ensamma gitarrer varvas med fulla elektroniska orkestrar. Det är något sagolikt med allt som Cooper rör vid och historien bakom skivan bidrar inte mindre till känslan. Skivan släpptes aldrig officiellt, eller för den "allmänna" allmänheten om man nu kan uttrycka det så. Istället trycktes den i 100 ex och skickades i utbyte mot en valfri ägodel (dock ej pengar) till de hundra första till kvarn. Lite som i den där gamla sången av Hasse Alfredsson, "Ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann". Listan över bytena finns tillgänglig för den som känner sig nyfiken.
Smakprov: Mind Ur Manners

Övriga nämnvärdheter utan omsvep:
3. Jeremy Messersmith - Miracles
4. Kyte - Solsbury Hill (Peter Gabriel Cover)
5. The Snuggle Ups - Dancing In The Dark (Springsteen Cover)

En sen julhälsning från mannen som uppfann whiskeyrösten

2009-02-07T16:08:00.007+01:00